Aftonbladet – 29 juni 1855, sida 2

artikelförfattaren och hvarje annan af saken intresserad .person bör, med afseende å det förhållande vi nu anfört, kunna utan fruktan emotse den länge påtänkta reformens verkställighet. Uti Aftonbladet för den 20 dennes, n:o 141, finnes införd en insänd artikel, under titel: Om -Rikshufvudboken, hvars föremål är ett anfall mot de af undertecknad på konungens och ständers befallning uppgjorde förslag, dels till en ny uppställning af rikshufvudboken, dels till en huvudbok för den specialförvaltning, som tillhör K. statskontoret. Då det förra förslaget, med vissa ändringar och tillägg, redan biifvit af konung och ständer gilladt och antaget, -och det sednare besor på framtida afgörande, men icke ännu, 3 som insändaren bebagat uppgifva, blifvit förkastadt, och derjemte lyckats vinna många verkligen räkenskapskunnige mäns bifall, så har, under sådane för mig fördelaktige omständigheter, min första tanke, efter genomäsning af den ifrågavarande artikeln, varit, att lemna insändarens, om stor löslighet och obekantskap med ämnet vittnande artikel helt och håilet obesvarad. Men då, vid närmare betänkande, en sådan tystnad å min sida möjligen kunde uti en framtid anföras såsom brist på skäl att bestrida och kullslå de ai insändaren framkastade anmärkningarne, torde det vara tjenligt, att bhärmedelst korteligen nedlägga en protest mot en sådan tydning at förhållandet, under förklarande derjemte, att en och hvarenda en af insändarens småjollrande anmärkningspunkter, ingen nämnd och ingen slömd, är fullkomligt ogrundad. Skälen för detta kategoriska omdöme har jag likväl trott mig icke böra utveckla uti en tidning. hvars läsare i allmänhet antagligen icke kunna vara intresserade af det ämne, hvarom frågs ir, helst äfven den tid, som erfordras för att i detta samma ämne skriftligen sig utlåts, bättre kan användas; men jag erbjuder mig att för hvar och en, som, i afseende på någon eller några af de anmärkte punkterna, kan hysa nägot tvifvelsmål om riktigheten af mitt ofvan uttalade omdöme, och deröfver önska: mitt yttrande, i allo fullständigt utveckla grunderne derför, vid personligt sammanträffande, när och hvar det kan finnas lämpligt. H-rvid torde det tillåtas mig, att göra ett undantag för insändaren, hvars sanningskärlek j den insände artikeln visat sig så ringa, hvars oreda i begreppen der framstår så stor, och hvars förkärlek för den afskaffade rikshufvudboken synes hafva öfvergått till en verklig förstening, på hvilken inga förnufsskäl lära verka. För att likväl äfven gå onom till mötes, när han visar sig beskedlig och verkligen söker upplysning, såsom ändamålet synes vara med 2:ne enkla, af honom ut noter framställda frågor, vill jag här kortligen desamma besvara. Första frågan lyder Kan det, som influtit (och gifvit öfverskott) kallas odisponbelt? Svar: Nej, visst icke — när af något odispombelt en del blifvit dispombel, afföres den derföre ur räkningen öfver det odisponibla för att i annan räkning upp wäda, likasom om någon post uti insändarenig räkning blifver en annan räknings innehafvares tillhörighet, posten afföres ur insänlårens konto på den sednares räkning. — Andra frågan är: Hvad vilja orden: kopitalinkomster och kapitalutgifter säga? Svar: dessa uttryck äro i någon mån kortare och ledigare benämningar i stället för kapitalets inkomster, kapitalets utgifter. Att åter kapitalet uttryckligen nämnes, hår till ändamål, att skilja dessa inkomster och dessa utgifter från andra slags inkomster och utgifter, som i en rörelse förekomma och icke inverka på kapitalets storlek, såsom t. ex. en särskild, rörelsen tillhörande kassas eller förråde in. komster eller utgifter. Insändaren skall tro, att man kan hafva betydliga inkomster per kassa, utan att öka sin kapitalförmögenhet, t. ex. genom upplåning. äfvensom beydliga utgifter utan att minska sitt kapital t. ex. om penningar utgifvas för spanmål, som i ersättning mottages. Erfarenheten har visat nödvändigheten att noga skilja särskilda klasser af inkomster och utgifter, hvilka till stort trassel och oreda, tidt och ofta förblandas. Men — farväl hr insändare! — Ni återser mig troligen icke i tidningarne. Stockholm den 28 Juni 1855. Nils Aug. Fredin.