Aftonbladet – 26 juni 1855, sida 2

målsprocesser var brukligt att slå den anklagade ända till dess ätt han bekint fitt brott, eller, ifall han frambärdade i nekande, slå anklagaren ända tills hän återkållat sin anklagelse. Missnöjet var derföre icke mindre allmänt. Förälskad ända till ytterlighet i den preussiska disciplinen, öfverlemnår sig Peter III med en feberaktig ifver åt de barnsligaste maoilitäriska systelsättningar och börjar så träditionen af en art mani, som blifvit i lika grad ärftlig inom hans familj. Man vet i sanning rätt väl, att Nikolaus I liksom hans farfar, Peter III, hans fader Paul ocH hans bror, storfursten Michael, finner ingenting som går öfver en båtaljons reglementariska hållning, och man erinrar sig, att, när han i Odessa besökte hr Nordmans botaniska trädgård, ban stannade intagen af beundran framför en hop acacieträd. och utropade med en entusiastisk förvåning: Hvilka sköna träd! De stå i rak linie som soldater. Peter Iil förlorade, som jag sagt, småningom trenne de lysande egenskaper, hvilka hade utmärkt honom såsom storfurste; han blir fantastisk, besynnerlig, misstänksam, utsväfvande, gudlös, rå ända till grymhet. Katharina deremot affekterar fina seder och skenet af en djup religiositet; hon besöker fitigt kyrkorna, ger donationer åt klostren, faller på knä för poperna, utströr guld i fattigbössorna och antager nationalklädedrägten, för att ej mer aflägga den. Folket, armen, presterna täfla i att prisa hennes skönhat, hennea beh2g, hennes fromhet, hennes ungdom, och den dagen, när hon, litande på popula-: ritet och sin makt, reser sig för att stöta Peter III från tronen, är hela Ryssland hennes medbrottsling, Den olycklige Petsr, förvirrad, bestört, utan själsktytka, ty hans ande är förmörkad, ser sig tvungen att underteckna sin tronafsägelse. Man sparar honom icke något