belägringen och öfvergaf den mot sin vilja. Detta :fälttågs motgångar öch nesa äro czarens verk, — följden af en olycksbringande och löjlig inbilskhet: Man kan häraf inse med hvilken begärlighet Nikolaus i sina operationer mot Muravieff borde söka att triumfera öfver en man känd såsom en taktikus af första ordningen. Framgången syntes säker; czaren hade i sin generalstab armåns bästa officerare; Muravieff var endast biträdd af duplikanter. Manövrerna började. Den kår, hvilken Nikolaus kommenderade, sökte ifrigt att träffa fienden; men timmarne förflöto, och Muravieff syntes icke till, en anledning till stolthet för Nikolaus, till skämt för hans omgifning. — Emellertid blef glädjen kort. Den kejserliga armön hade, i sin ifver att uppsöka fienden, småningom närmat sig Neva. Det var der som Muravieff väntade på densamme, förskansad bakom en kulle och dold genom terrängens beskaffenhet. Oförmodadt uppbrytande, åtskiljer han genom en hastig evolution czaren från sin armå och lyckas att föra denna, redan utan anförare, emellan floden och sitt artilleri. Pärtiet vår vunnet. General Jermoloff, som jorde tjenst såsom fältdomare, skyddade till Muraviett och sade: Jag lyckönskar er, mir vän, men er seger är ett nederlag. Ordet var riktigt -träffadt: Muravieff återvände ej mer till Caucasus, — omkring honom utbredde sig en stark skugga. Furst Anatole Demidoff. I baron Löwenstern bannlyste man den snillrike mannen, i Muravieff den alltför skicklige strategikern och i furst Demidoff.-en för mycket litterär uppfostran, för liberala tendenser, för mycket europeiska seder och böjelser.