Aftonbladet – 22 juni 1855, sida 2

Slumpen afgjorde frågan. Stående på slottets tröskel, såg barnet en af sina farbröder rida förbi. Denne farbror var en lustig ture, full af infall. Han kallade till sig den lilla Löwenstern, upplyfte honom å sadeln och förde honom till en holme i hafvet bakom ett gammalt batteri, i skydd af hvilket han kunde bevista sjödrabbningen vid Reval. Barnet, som icke kunde inse faran af sin belägenhet, beundrade med en naiv glädje evolutionerna af de båda eskadrarne, den svenska och den ryska. När kulorna började hvina, bleknade det af och höll sig, för att icke falla, fast vid lavetten till en kanon. Efter en häftig kanonad sprang det svenska amiralskeppet i luften; röken, bullret, skenet af branden, de sönderbristande masterna, de remnande skeppen, de sårades skrik, åsynen af liken utgjorde ett våldsamt och nytt skådespel för det unga barnet, som nyss lemnat bärnkammaren. Dess förskräckelse upphörde likväl före drabbningens slut, och farbrodern hade all möda i verlden att få det att lemna stället. Sedan drömde det ej mer om annat än strider, skeppsäntringar, och dess kallelse var afgjord. . General Löwenstern var med sina företräden ämnad till att intaga främsta rummet. Men hatet af en man under Alexanders regering (vi vilja, här ej säga hvem denne man var, om hvilken vi på annat ställe få tillfälle att tala) spärrade vägen för honom, och under Nikolaus åter gjorde han sig sjelf omöjlig. Czaren ledde manövrer i hvilka Löwenstern deltog med sitt kavalleri. Hvarje order, med hög röst uttalad af kejsaren, upprepades af kårcheferna, hvar på sin plats, på Marsfältet. Då den officer, som gick före Löwenstern, hade upprepat en af dessa befallningar på ett otydligt sätt, red denne sednare i sporrstreck