Aftonbladet – 22 juni 1855, sida 2

lynne. Min lycka har varit ombytlig, men jag har utan knot fördragit motgångarne. Jag har så att säga uppfunnit belåtenhetens skrymteri.n En Tschernicheffarnes och Platoffarnes medtäflare, har Löwenstern under hela sin lefnad kommenderat kossackerna; han har i spetsen för dem gjort underverk af skicklighet och djerfhet. Ingen känner bättre än han ströfkårs(guerilla) kriget, ingen är skickligare att bestämma reglorna derför. Han har rörande detta ämne utarbetat en verklig lagbok för unga officerare i de memoirer som han förbereder och som skola uppdaga många nya fakta rörande de stora krigen under det franska kejsarväldet, . .. i fall dessa memoirer icke förblifva begrafna i krigsministeriets portföljer eller kansliets arkiver. General Löwenstern är hofman; hvem, som icke är det, skulle våga att icke vara det i dessa slafviskhetens regioner? — Men ban är det icke nog korrekt. Han har ögonblick af uppriktighet, lynnen af sjelfständig sinnesstämning, ord som förråda tanken, stillatiganden som anklaga och beröm som fördömma. Det är mer än som behöfs för att begrafva arbetet, med eller för mannen, General Muravieff. General Muravieffs militäriska talenter hafva, liksom general Löwensterns infall, i herrskarens ögon blifvit förolämpningar. Denne general hade, som man vet, opererat mot Schamyl och dervid förvärfvat sig ett lysande namn såsom soldat och taktikus; men han hade flere gånger haft det felet att hafva för mycket rätt mot sin general en chef, Denna oförsigtighet hade hindrat hans framgång på den militäriska banan och qvarhållit honom i ett slags ogunst, hvilket röjde sig deri att hans namn aldrig fanns i rappor