KLARA TOCKHOLM, den 22 Juni. Vi nämnde i går det nya krigsprogramm som finnes uppstäldt i sista numret af den engelska veckoskriften Economist,, och som är en ytterligare bekräftelse på hvad vi redan länge förutsagt. För oss svenskar är det glädjande att se våra intressen nu mera äfven utan vår egen förskyllan eller värdighet upptagna till öfvervägande af den utländska pressen. Vi erinra i detta fall om hvad vi efter Times, för några dagar sedan meddelade-om nödvändigheten att hindra Bomarsunds återuppbyggande. Hvad angår den fjerde nya punkten, som rörer Krims eröfring och behållande af vestmakterna, så har Augsburger Allgemeine Zeitung nyligen yttrat sig i alldeles samma anda, och man torde få antaga att övertygelsen i denna fråga numera är hos de alliorade temligen enbällig. Economiste sista artikel är så mycket märkligare som denna tidning städse varit en afgjord vän af freden, snart sagdt till hvilket pris som helst. Det är af denna anledning som vi ansett oss böra här nedanföre å:ergifva uppsatsen i dess helhet. De nya fyra punkterna. Det afgörande och formliga afslutandet af Wienerkonferenserna och våra vapens snabba framgång vid Sebastopol samti Azowska sjön har underbart klarat våra idger och jemnat vår politiska stråt framför oss. Krigets karakter vidgar sig i ändamål och värdighet, i samma mån dess oundviklighet blir mer och mer ögonskenlig, i samma mån det blir tydligt att det måste slutas med svärdet och icke med pennan, och att dess verkliga höga och rättfärdigande ändamål skaka sig fria från de grumliga spetsfundigheter och usla trivialiteter, hvari diplomatien så länge har insvept deras sanna värde och majestät. Vi börja begripa att vi äro inbegripne i en strid som ej tillåter någon biläggning, hvari allting annat än fullständig seger blifver i sjelfva verket etf nederlag; hvars mål — om det har ett värdigt mål — hvars rättfädigande — om det har något tillfyllestgörande rätttärdigande — är Europas befrielse från en stor fara, och frihetens, civilisationens och framskridandets sak en gång för alla befriad från sin oförsonligaste och mäktigaste fiende. Och våra styresmän — fastän med mycken motspänstighet och många brottningar — börja längsamt att öppna ögonen för den ovälkomna sanningen och stålsätta sina energier för den osökta kampen. EEDet är fåfängt för dem, hvilkas rol är att afkyla nationens nit genom att förminska stridens proportioner, det är fåfängt för dem att påminna oss om de ihåliga vilkor, hvarmed vi för två år sedan sökte undvika krigets förfärliga nödvändighet och de ordrika argumenter, hvarmed vi för två år sedan voro villiga att trampa ut gnistan innan den blef en flammande verldsbrand. Vi kunna nu omöjligt lyssna tillbaka till detförkastade fordna, eller reducera striden till dess gamla obetydliga dimensinnor Doccsa dimensioner voro aldrig obetydliga annat än i diplomaters inbillning och diplomaters språk. Trots alla utrikes ministrars och plenipotentiärers förtunnande och mystifierande ordsvall — trots de släta och hala förklädningar hvari de rädda: och de listiga sökte dölja och undangömma sanhingen — gjorde sig dock alltid storheten af den slutliga utgången dunkelt känd, och folkets hjerta såg den genom den konstgjorda dimman, Det är fåfängt att invända, att det kan icke vara ett krig för civilisationen, som är börjadt för Turkiets bevarande och upprätthållande, den enda stillastående och barbariska stat i Europa, att det kan ej vara ett krig för friheten, som är börjadt i förening med en kejserlig våldskräktare, hvilken trampade under fötterna sitt folks frihet och tillintetgjorde dess sambhällsinrättningar, att det ej kan vara ett krig till värn för rättvisa och konstitutionel rätt, hvari vi hafva Österrikes bistånd, om. icke understöd, denna outtröttliga förstörare af hvarje karta och hvarje konstitution som någonsin blomstrade i något af de länder som vissna i dess hand. Alla dessa argumenter äro plausibla men kärnlösa, och röra ej frågans innersta. Österrike, fastän Rysslands rival, är ej, var aldrig, ämnar allrig vara vår verkliga bundsförvandt i denna åk : vi skola aldrig Höra af det oftare än det önskar binda vår arm, motverka våra framsteg eller dela vår vinst. Det må vara sannt, att Frankrike för en tid, ehuru af sin fria vilja, allit under en envåldsregents välde, men det ir icke desto mindre säkert att dess intressen, ikasom våra, äro bundna vid den vestliga