BLUIA Ilale ACE GM UCIIUITE a IUDRT ia. alt jeg kan medgifva red. rätt deruti att beteckpa vår, på de båda förenade folkene politiska oafhängighet byggda union som nett obestämdt och tvetydigt förhållande, att jeg tvärtom är fullt öfvertygad om att ett sådan: I förbund emellan tvenne genom karakter och läge så nära förenade folk är likaså ärofullt som välsignelserikt för Nordena framtid. Hade ett sådant på. inre sjelfständighet och inbördes jemlikhet grundadt brödraförbund, mid ärftligt konungadöme, ända från Kalmare-unionens stiftelse förenat den skandinaviska stammens trenne folk, skulle denna stam både i politiskt och nationelt hänseende hafva intagit en helt annan, oafbängig och infiytelserik ställning i Europa, än den för närvarande är i stånd att görs gällande. De inbördes sjelfmördande krigen, som hafva sönderslitit Skandinavien och gifvit Östern och Söder ett förderfligt inflytande på våra dyrbaraste intressen, skulle då näppeligen hafva blifvit förda; ty deras upphof låg icke uti folkandan, som ofta var emot dem, utan nästan uteslutande i hersklystna furstars dynastiska intressen och gemensamma utländska fienders ränker. Den dynastiska föreningen aflägsnar denna osaliga källa till strid, denna fara för Nordens oberoende; den tryggar freden mellan rikena, och förpligtelsen till ömsesidigt försvar gifver den skandinaviska halfön en betydelse i förhållandena till utlandet, som skulle vara ouppbinnelig i ett fullkomligt isoleradt tillstånd. Men likasom den mest utmärkt skrifna författningslag, den bästa lagstiftning blott är ett abstrakt system, derest de icke lifvas och besjälas af en ädel, frisk och frihetsälskande folkanda, så kan visserligen icke heller den yttre unionstraktaten få sin sanna inre och fulla betydelse med mindre än den lifvas af en trofast brodersanda. Vi måste derföre vid betraktandet af förhållandet emellan begge nationerna icke uteslutande dröja. vid det yttre erkännandet af detta i den diplomatiska unionsakten. Vi kunna: tänka oss förhållandet emellan tvenne folk, främmande för hvarandra i andeligt och nationelt hänseende, med främmande språk, med olika sympatier och kanhända stridiga nationaltendenser blott förenade genom ett visst politiskt intresse med ett formelt unionsband, och jemföra vi då ett sådant utvärtes dynastiskt och permanent allignsförbund med vår nordiska förening, måste det blifva inlysande, af huru långt större betydelse den sednare är, nemligen emellan nationer, som redan vid födseln äro förenade i det närmaste slägtskap, hvilket kan finnas emellan tvenne folk, förbundna genom samma grundspråk, genom samma historia, samma religioa och samma verldshistoriska kall. i den blott politiska föreningen, fastän mellan jemlika stater, är friheten ofta en fara för dess bestånd; i den nationella föreningen är fribeten dess starkaste stöd. Men till och med i den på en gång nationella och statsrättliga föreningen, i folksamfundet och statsförbundet är en viss inre jemvigt af en wäsentiig nödvändighet för förbindelsens lycka och fastbet. Det medgifves att vår förening saknar denna jemvigt. Sverge, med 3, millioner inbyggare och ett vidsträckt, fruktbart land, är vida mäktigare än Norge med 17, million, sin fjellplatå och det vilda hafvet som för så många af fosterlandetzs söner är hem och näringskälla. Men denna saknad, denna brist kan icke ersättas gerom bildandet af en artifciel helstat midt i det fria förbundet, eller ett halft Norge, ett halft Sverge och ett vilkorligt, obestämdt begränsadt, bundet Sverge-Norge,. Föreningen kan först blifva fullständig, den saknade inre jemvigten uppnås och oafhängighet emot våra öfvermäktiga sydliga och östliga grannstater vinnas, när de trenne nordiska brödrafolken förenas i ett enda förbund, grundadt på full inre sjelfständighet och rättgjemlikhet, med ett konstitutionelt konungahus och ett oupplösligt fosterbrödraskap till rikenas försvar emot utlandet. Hvilken sköld för Nordens, för Europas högsta intressen uti en sådan förening, grundad på samma välgörande vilkor som den svensk-norska, men utan dess fel. Och för tillståndkommandet af en sådan trefaldig union, för verkliggörandet af skandinavismene stora id är vår bestående union icke allenast ett väsentligt framsteg, utan också en alldeles nödvändig förutsättning. Låtom oss derföre icke för lågt värdera denna förening i dess nuvarande omfång och i hvad den kan blifva, så framt folken vilja lyda historiers röst och frawtidens visk! Låtom oss, för att nyttja ett or af en af edra talangfulla landsmän vid sista högtiden till fädernas minne i Upsala, låtom oss blifva tre folk: i freden, ett i striden, Hvardera folket vare herre i sit eget hus, i sin egen trängre fsmilj. Hvarje land vare n borg, och hvartdera folket vare myndig man i sina privata förhållanden till andra nationer! Ju mera onödig, konstlad och tvungen gemersamhet (Tellesskab), desto rikare ävanen till inre stridigheter och unionens försvagande; — ju större sjelfständighet: och friv.llighet, desto större enighet och styrka. Unionel kommunism: är den nationella sjelf. ständighetens undergång, unionel frihet och folkens kärlek till hvarannan, föreningens heder, dess lycka och makt. I det föregående har jag, emot redaktionens framställning af de bestående unionsförhållandena, s som utgörande — förutom en dynastisk enhet och defensiv-alliance — tillika en helstat i alla yttre och en del inre angeFigenheter, sökt ådagalägga, att unionslagarne ingalunda erkänna någon permanent och konstitutiv organisk enhet utom uti den svenska och norska konungens individualitet, och att unionens -staterättliga område, strängt taget, är inskränkt till ett inbördes fredsoch försvarsförbund, men tillika att denna yttre, formela förening får en stor politisk betydelse såsom (c) Det sät, hvilket författaren bär föreslår såsom det lämpligaste för behandlingen af ärenden som angå begge. rikena, i stället att helt enkelt bona fide följa norska grundlagens och riksaktens föreskrifter, vore cck den metod som företrädesvis är egnad att framkalla stridigheter och en odräglig tidsut5 SPE i b Sr FA DI RR KO NESS SENOR FA Myt g SLL a