nt OÖEÖEEEEÖÅÖEEETEEEEOEOEO OO RO ROR ständig enhet med Sverge i dess utrikes förhällsnden, att redan en fiyktig blick visar oss, att, likasom en sådan enhet är ingenting I mindre än fullständig i hvad den formella be handlir gen angår, så gifves det ock med hänBigt till realiteten en mängd af fall, hvari de :norska statsmakterna, utan att någon tanke uppstår om nödvändigheten af samtycke från svenska statsmakternas sida, kunna fatta fullomligt giltiga beslut af väsentlig betydelse för Norges internationella förhållanden till stater, som stå utom unionen. Alla stadganden om medgifvande för utländningar — svenskar såväl som främlingar — till vistande, bosättning, näringsdrift, beväringspligt (Veernething,) här i riket (hvilka till en stor del äro väsentligt olika i begge staterna) samt den vidtomfattande och djupt ingripande lagstiftningen om utrikes sjöfarten, handel, postoch telegrafförbindelser, skyddet för litterär och artistisk eganderätt, de särskilda gränsförhållandena 7), kort sagdt allt hvad som icke medförer någon förändring i unionsförhållandet eller är :stridande emot dess ändamål, eller ålägger Sverge omedelbara förpligtelser, måste kunna vara ämnen för särskilda beslut, lagar och öfverenskommelser å Norges sida, likasom äfven alla extraunionella förhållanden till Sverge både enligt sakens natur och praxis kunna utgöra föremål för särskilda beslut och privata öfverenskommelser emellan de svenska och norska statsmakterna utan att behandlas i de för unionsaker föreskrifna stränga former. Begränsningen af detta fria område är således rent af negativ: oafhängig beslutanderätt och fri öfverenskommelse utgöra regeln, nödvändigheten af unionelt samtycke deremot enstaka undantag. Följaktligen finnes (för att ännu dröja vid några exempel hemtade från Sverges sida) alldeles icke något afgörande unionelt hinder, som ställer sig i vägen för Sverge, att sluta så många postoch telegrafafhandlingar det behagar med andra länder, eller att t. ex. öfverenskomma med Danmark om en mellanrikslag angående ömsesidig handel och sjöfart lika med den svensk-norska, eller ändtligen att ingå med Danmark förening om tull, post och telegrafer, om lika mått, mål och vigt, om ömsesidigt erkännande af domars förbindande kraft, och på samma sätt med Finland, i fall detta land blefve en egen europeisk stat, utan att Norges samtycke eller deltagande vore i minsta mån nödvändigt för dylika förbindelsers giltighet. Sverge kan, om det vill, utan att rådfråga Norge, öfverlemna sina trupper i främmande tjenst, åtaga sig militärockupation af främmande länder, afsluta öfverenskommelser med andra makter om tillåten värfning af landtoch sjötrupper, likasom det kan föra ett tulloch repressahekrig (2) med hvem som helst, utan att sådant rörer unionen, lika så litet som sockerkriget emellan rikena (bedröfligt i åminnelse) på något sätt rörde rikenas unionsförhållande. I en fejd af detta slag med en främmande stat skulle naturligtvis det ena riket kunna vara neutralt, så mycket mera som Norge bar förbehållit sig rätt till egen flagga, som redan i och för sig sjelf tydligt utvisar, att vårt land bildar ingenting mindre än en helstat med Sverge i alla yttre förhållanden (a). Att unionen innehåller ett stadigvarande försvarsförbund i krigstid är en såväl i vår grundlag som i riksaktens inledning uttryckligt förutsatt och af ingen omtvistad sak. Detta förbund bildar ett fristående och väsentligt element i unionen, men medför icke nödvändigheten af gemensamma statsinrättningar, t. ex. gemensamma krigsministerier, beväringslagar och krigsmakt till lands och vatten. Tvärtom måste hela försvarsväsendet efter vår grundlag vara sirskildt organiseradt för Norge; den väpnade styrkans storlek fastställes af storthinget och konungen i förening, likasom beväringspligten och krigsbudgeten; landtvärnet får icke användas utanför rikets gränser, linieoch skärgårdaflottan, utan storthingets särskilda samtycke, blott till försvarskrig, begge rikenas trupper få endast under begränsad tid och i ringa antal användas till vapenöfningar inom någotdera af rikenas gränser; flottans station måste förblifva i Norge O. 8. Vv. De militära departementerna för Norge och Sverge äro åtskilda, och unionsförhållandet får icke vara något hinder för en vänlig öfverenskommelse mellan konungen och folkmakten om det militära kommandots konstitutionella förening med de ministeriella departementerna. Uti försvarsväsendet känner unionen följaktligen icke heller någon konrtitutionel enhet. Red. af Aftonbladet har vidare sökt göra gällande det påståendet, att föreningen bildar en enhet icke blott i dynastiskt hänseende och förhållande till utlandet, utan också i en del inre förhållanden. Då unionsakten intet härom innehåller, har det varit mig svårt att förstå hvad red. af Aftonbladet härmed har MAanat mAaAR Ia 0 frrm97 Ada, at4t MAJ oo hon FL KR