RAPN, VON UCI MIUNUIC BLaIKA, SOM Bor 20 vändning mot dess rättmätighet, i Men utom bestämmelserna om gemensarnhet i successionen, i interimsregering, i förmyndarregentskap och (eventueli) konungavale-komitå, hvilka samtliga punkter blott angå den legitima dynastiska unionen, är det i riksakten allenast tal om en enda gemensam afgö-: rande myndighet, nemligen det i 4 (den norska grundlagens 26 S) afbandlade utomi ordentliga, sammansatta statsrådet, som med lika rätt och konstitutionelt ansvar har att behandla den lyckligtvis sällan inträffaude: frågan om mer eller mindre frivillig början af krig, hvarvid dock den norska regeringens: betänkande och det norska storthingets frivilliga betingade eller obetingade samtycke till utomordentliga krigsrustningar, så väl som till linieoch skärgårdsflottans användande för anfall, äro på det eftertryckligaste sätt förbehållne. Men att detta i ordets egentligaste bemärkelse extraordinära eller ezceptionella statsråd skulle vara beklädt med en permanent åhelstatskonseljs makt och myndighet (så som redaktionen af Aftonbl. zynes antaga i n:o 1 af redaktionens frågor) samt vara utrustadt med en beständig kompetens till att afhandla och med bindande verkan för begge rikena samt med konungens sanktion gemensamt afgöra alla yttre angelägenheter,, kan så mycket mindre medgifvas, som riksakten iakttager den fullkomligaste tystnad i denna punkt. Deremot säger vår grundlag uttryckligen, att diplomatiska ärenden icke höra till dem som äro föremål för föredragning i statsrådet, alltså icke heller i det utomordentliga statsrådet, med undantag af den sällsynta händelsen att fråga om krig uppstår. Snarare skulle efter vår grundlag utnämning och afskedande af konsuler och gesandter, hvilka sistnämde grundlagsenligt endast kunna utses bland s:orska medborgare, föregå i norskt statsråd och efter hemställan (Indstilling) af den norska regeringen i Christiania, hvarjemte (hvorhos) dessa funktionärer, som naturligtvis borde aflägga trohetsed till den norska konstitutionen, egde åtnjuta alla kongl. norska embetsmän tillkommande rättigheter, som kunna utöfvas utan ständigt uppehåll i riket. Det är visserligen betvifladt men ingalunda afgjordt, om icke grundlagens samvetsgranna iakttagelse äfven kräfver den norska statsministerns kontrasignation under alla Norge helt eller till en del angående diplomatiska akter som förses med Hans Majestäts underskrift, alldenstund en sådan kontrasignation utan åtskilnad är föreskrifven för alla af konungen undertecknade statshandlingar, med undantag af de kongl. befallningar som uteslutande angå det egentliga militära kommando, hvilka sednare för öfrigt i flera hänseenden äro sammanställde med de diplomatiska ärendena, men utan en sådan förpligtelse såsom det enda undantaget ifrån regeln 2). I tvifvelaktiga fall bör man naturligtvis antaga hvad som i det hela stämmer närmast öfverens med sakens natur och författningens anda, och det bör vara lika så klart för hvarje fördomsfri svensk som för oss, att det är en anomali och en förödmjukelse när t. ex traktater, som på det allra närmaste angå vårt fä dernesland, endast kontrasigneras af en oansvarig svensk rådgifvare, som naturligtvis icke heller har den kännedom om våra samfundsförhållanden, våra intressen och vår lagstiftning, att han kan svara för traktatens gitiget ). nt är det i hvarje fall, att alla förbund och traktater skola föreläggas storthinget, och att de hvad Norge beträffar icke hafva någon kraft och giltighet, så vidt de ej öfverensstämma med detta rikes. konstitution, dess lagar, dess statsmakters kompetenta beslut och norska medborgares rättigheter. För egentliga unionella förbund med främmande makter kan ozrådet icke heller vara stort och kan icke lätteligen omfatta annat än ömsesidiga, betingade försvarsoch neutralitetsförbund 9), eller angå utländska staters förhållande, såsom t. ex. den olyckliga danska arfföljdetraktaten, Wienska kongresstraktaten o. 8. v. Det är således så långt ifrån att våra unions-lagar innehålla någon otvetydig och obetingad förminskning och inskränkning af Norges oafbävgighet i förhållande till utlandet, eller något erkännande af obegränsad och full4) När — hvilken, såsom ofvan anmärkts, är helt och hållet öfverflyttad från den norska grundlagen — i första passus tillika omtalar konungens rätt att sluta fred, ingå och upphäfva förbund, afsända och mottaga sändebud, så uttalar den näppeligen något annat än hvad som i hvarje monarkisk författning är en klar följd, eller ait det är konungen i hans egenskap af norsk eller efter omständigheterna af svensk regent, hvilken den yttre representationen och förhållandet till främmande stater tillkommer, medan de närmare bestämningarne om utöfningen i förekommande fall af detta kongl. prerogativ böra sökas i hvardera statens egna grundlagar. Den svenske utrikesministern har väl i följd af 4 att föredraga unionella och diplomatiska saker för interimsregeringen, men också denna utgör en öfvergående alldeles extraordinär institution, hvari dessutom norska statsråden hafva lika beslutande myndighet som de svenska. Men deraf står intet att härleda om diplomatisk föredragning för Hans Majestät utanför statsrådet. 3) Se t. ex. den makalösa traktaten medGrekland, i hvilken det med afseende på grekiska undersåtares rättigheter i Norge och norska undersåtares i Grekland fastställes bestämningar, som följa af svenska lagar, men som äro alldeles stridande mot här i riket gällande skick och ordning, hvarföre traktaten åtminstone så till vida är uppenbart ogiltig i Norge. I 6) Häremot kan icke med fog invändas att en mängd bandels och vänskapstraktaier äro afslotade i föreningens namn, oaktadt de Jlikvisst rättast borde hafva varit afhandlade, ratificerade och offentliggjorda särskildt för hvarje rike. Ty mycket har i praxis skett stridande emot hvad det stränga förständet af de unionella och konstitutiosella lagarne otstaka, men dessa lagar kunna icke hafva förlorat sin giltighet derigenom, att da under nägon tid blifvit mindre respekterade. Säledes är det bestäradt oriktigt, att svenska sändebud representera Norge i utlandet, män som hvarken äro norska vundersåter eller embetsmän och icke en gång afIsgga ed på Norges författning. Norska konsulere utnämnande i sammansatt statsråd är också ntan I tvifvel lika htet grundlzgsenligt som det uppenbara i ke — MAS vt vw EK LR ÖR KrKt 0 KK RR (