Aftonbladet – 16 juni 1855, sida 3

med sådant orubbligt allvar att jag alldeles kom af mig. Middagen kunde jag icke uthärda. Jag nekade — men huru kunde jag svära på honom efter detta? Jag for med nästa diligens till Paris och har sedan min återkomst hit, som jag sagt er, verkligen aftynat af brist på föda. Jag har ätit något nu och skall gå att skaffa mig öl. Vill ni helsa på mig när ni kommer till: NewYork ? Vi skildes åt. Jag har aldrig sedan åter-sett denna besynnerliga menniska. Han reste: kort derefter till Södra Amerika, och detta: är det sista jag någonsin hört om honom, Då von Herberg och jag återvände hem från: källaren, sågo vi tillredelser till en begra;fning: utanför ett af de vackraste husen. Min vän: tog min arm, och vi gingo uppför tra ppam och in i rummet der den döde låg. Der inne voro redan ganska många. Jikkistan. var ställd midt i rummet, och ofantligt höga; vaxljus, hvilka voro ordnade omkring den, , upplyste det förmörkade XY mmet. De praktfulla speglarne voro betäekta för att icke åt ergifva den aflidnes anlete drag och derigeno m förskräcka de som Y oro inne i kammare mn. Ute sökta blomster) uketter, inköpta för st ora sum— mor, lågo P, den rikt utsirade kis tan, men Jag säg io ec några enkla blomm por kastade lerpå; a 4 antydde i sanning skr gt och pråande srannlåt. Icke en enda af de vid begrafnjr ngar brukliga plägseder vs y uraktlåten 3 OM ett ovanligt stort antal pre gter voro nöre ?.rande på det den aflidne måtte blifva på vehörigt sätt jordfästad. Ha de mannen icke varit död, skulle anblicken — af det hela varit rätt behaglig. De som vor o i rummet iakttogo ett passande allvar, men ingen tycktes sörja. Vi betraktade denna t sllställning en stund och gingo sedan åter utf llställning ör trappan. (Forts.)