Aftonbladet – 16 juni 1855, sida 3

blifvit gripen under försöket att begå någ bn liten stöld i samma ögonblick han vändt ryggen till fängelset. Man visiterade honom och fann mitt bref hos honom, och som monsieur le Maire deruti omtalades som en oresonlig tölp, usling, narr, lymmel, och Gud vet allt hvad, väntade jag att man Skulle göra saken kort med mig. Häruti misstog jag mig; dån gamla åsnan kom till fängelset, lemnade mig mitt bref och marscherade af utan att säga ett ord. Lyckligtvis var han alltför väl förskansad inom sin egenkärlek för att röras deraf. Men jag hade emellertid lyckan med mig. Ett rykte om saken trängde till passågerarne uti nästkommande diligens. Der fanns en äkta yankee ibland dem. — Jag skall försvara denna yngling så länge jag lefver,, — han kunde tala franska som en infödd, — han yrkade på att få besöka mig. Jag berättåde -honom allt. Han gick till magistratspersonen, förklarade att han kände mig, och fordrade ätt jag blefve frigifven. Ehuru detta rubbade den gamle mannens öfvertygelse att jag var engelsmannen, ville han icke frigifva mig, men jag erhöll genast ett bättre rum och blef behandlad temligen väl. Min vän skyndade till Paris och lagade att saken genast undersöktes — en månad skulle åtgått på det sätt man annars gick till väga — och inom tre eller fyra dagar var jag på fri fot. Nå, hvad tror ni jag nu gjorde? Jag hade svurit borgmästaren hämnd och beslutit att såsom första betalningen öfverhopa honom. med kraftiga, väl afpassade förbannelser; mer, den gamle skälmen kom till mig och frawiställde i afmätta ordalag sin ledsnad öfver hvad som händt, som om det varit helt och hållet em nödvändighet, och inbjöd mig på samma gång att spisa middag hos honom,