Aftonbladet – 16 juni 1855, sida 3

Resultatet blef att jag bortfördes till fängelset — en smutsig, gammal byggnad, med ett tungt porthvalf af sten, hvaröfver vissa ord, hvilka jag icke så snart skall förgita, voro skrifna. Jag förstår franska ganska bra — det är icke : värdt j dragen på munnen -— och behöfde icke lång tid för att läsa dem, och jag tror att de näsvisa kanaljerna stannade med flit för att jag skulle göra det. Jag har sagt att jag icke skall förgäta dessa ord, men för all säkerhet begagnade jag mig af tillfället och uppiecknade dem. Wileox drog upp ur sin ficka en liten anteckningsbok; visade med fingret på en rad som hän skrifvit med blyertspenna och sade: Se der han j dem. Vi läste båda på en gång: Jei on se repent, mais il est trop tard; och utbrusto båda i skratt, trots den lättsinniga brist på sympati vi derigenom visade. Mina herrar,, fortfor Wilcox, tillåt mig säga er att saken alldeles icke-:var lustig. Sedan jag stafvat mig till meningen, började mina tänder skallra, ty jag visste icke hvad dessa kanibaler ämnade göra med mig. Nå väl, man förde mig in i en trång sal, hvarifrån dörrar på alla sidor förde in till afskyvärda celler, och uti en af dessa inskuffades jag. Jag tror att jag började ömkligen klaga, ty en ohygglig usling närmade sig mig från ett hörn af rummet — han var min fångkamrat ser ni — och försökte på ganska begriplig engelska att trösta mig. En karl måste tåla att sitta inne emellanåt; ni måste taga skeden i: vacker hand: Tag saken lätt och: förtvifla aldrig — det kunde vara värre. Jag satte mig på den eländiga bänk, på hvilken jag skulle ligga och som var betäckt endast med: en filt; och -företog. mig att för klara för karlen att jag icke var någon miss