Aftonbladet – 16 juni 1855, sida 2

Nå tusan; hvarför lagar ni er icke i väg att skaffa det, eh? Uppassaren stod i stum förvåning med ena axeln uppdragen. Hvarför: står ni qvär här? fortfor den andre. -,Hvar äro les pisetn Des pois, monsieur? svarade vår stackars gargon, begärligt fattande i ordet; voui monsieurr; och han skyndade bort. Stannal a — a — -arretezI utropade vår man och grep den andre i armen; hvad tänker ni nu göra?s Garsongen såg sig omkring med en blick åf stum förtviftån. Då hans ögon mötte våra (jag måste säga att vi voro mycket roade af detta uppträde), antogo de ett så bönfallande uttryck att jag steg upp och gick fram för att tjenstgöra som tolk, då jag med ens igenkände uti ifrågavarande person en godmodig, halfkollrig, framfusig newyorkare, för hvilken jag blifvit presenterad några veckor förut, och som kommit öfver till England i affärer, och beslutat, som han sade, att roa sig på egen hand och se Paris, ehuru han ieke kunde språket. Han igenkände mig genast. De vanliga -lyckönskande uttrycken vexlades, och jag skyndade att presentera Wilcox för von Herberg och förflyttade honom utan ceremoni till vårt bord. Sedan detta var gjordt frågade jag huru han mått sedan jag sist såg honom? Huru jag mått? Jag har lidit hungersnöd — har småningom, långsamt förtärts af svält! Betrakta mig ! och Wilcox förde sin hand öfver sitt breda, frodiga ansigte och kring sina tjocka armar. Ja, alltsedan jag kom till detta fördömda ställe har jag försökt att få ettordentligt middagsmål; och jag säger er jag är icke i stånd att få det! Uppassaren, hvilken begagnat sig af tillfället och skyndat ut så snart han såg oss in