för närvarande är förtjusande. Partridge och Clements äro i London. Den förre har beslutat att praktiskt jemföra det Engelska och Franska behandlingssättet. Han skrifver till mig att han är förtjust i Astley Cooper, och att han tycker om Key. Clements är icke riktigt belåten. Ingen Engelsman medgiiver någonsin att han finner sig fullkomligen väl i sitt eget land, och då han är borta derifrån är allting i olag. Jag yttrar icke detta med afseende på min vän, ty han är hufvudsakligen en kosmopolit. Jag har blifvit mycket fästad vid Franz. Han är en likstämmig kamrat, en äkta artist, och, hvilket är ännu ovanligare, han är tysk utan att vara mystisk. Vi äro nästan oskiljaktiga. Utanför våra fönster är en smal balkong, nätt och jemt så bred att tvenne stolar kunna rymmas på den: der sitta vi och samtala, eller betrakta hvad som föregår på gatan; och Det svindlar just, att blicka ned sä djupt! Stundom vänder jag min uppmärksamhet på våra grannar midtemot. Alldeles midför oss bor ett trefligt gammalt barnlöst par; de tillbringa nästan hela dagen med att spela tricktrack. De spela om morgonen då jag tittar in dit sedan jag frukosterat; de spela hela dagen oupphörligt. Den gamle herren går ut ungefär klockan tolf; han återkommer ou tvenne timmar, och de börja ånyo sitt spel. Eiter middagen gå de båda ut tillsammans; och då de komma tillbaka begynna de ännu en gång. Så ha de lefvat uti flere veckor. Det gör mig nervös. Jag har ett oroligt, oöfvervinneligt begär att rusa öfver gatan, rycka från dem spelbord, tärningar och j-tonlåda ocn slunga alltsammans ut genom fönstret. Hvarföre vilja de icke upphöra att spela? Kan man få se något sådant annorstädes än i Paris?