ken skulle blifva nedtrampade eller förglömda då tiden kunde medgifva deras bortförande. Jag gick längs efter Boulevard du Temple ifrågavarande afton. Vid förnämsta barrikaden låg ett ofantligt träd med rika grenar tvärs öfver sidovägen. Då jag försökte att tränga mig igenom, påträffade jag en man stående rakt upp, stödd mot en af trädets tjocka grenar; en lyckta som satt nära bredvid kastade sitt sken öfver hans anletsdrag; vid en förnyad blick upptäckte jag att han var död. Jag hade sett dylika syner och denna gjorde mig icke häpen. Jag fortsatte min väg. Om en half timma återvände jag och gick förbi samma ställe. Toenne personer stodo på den plats der jag sett en; de liknade hvarandra alldeles fullkomligt, uti hvarje hänseende. Jag stannade så nära invid att jag kunde vidröra dem. Jag tillslöt mina ögon och öppnade dem åter; det gjorde ingen skilnad. Jag nöp mig för att öfvertyga mig att jag icke var i en dvala; derefter gnuggade jag mig dugtigt i ögonen; der stodo ännu de ivenne! Det var då, sedan hvarje annat försök icke tjenat till något, som jag räckte ut min band för att känna på kropparne. Jag utsträckte handen till den som var mig närmast, då plötsligen den andre höjde sin arm, med en hotande åtbörd, emellan mig och den döde mannen. Jag var fullkomligt lugn, messieurs, emedan jag icke visste med mig något ondt; jag sänkte långsamt åter min band, och genast sänkte sig äfven den andres arm. Jag hade beslutat att undersöka saken. Jag steg litet närmare för att fatta tag uti kroppen hvilken gjort en så sällsam demonstration. Jag utsträckte min hand så att den skulle hvila på den andres axel: den träffade intet, utan nedföll af sin egen tyngd helt tungt vid min sidä. Men spöket stod