Kasta vi en blick på menniskoslägtets första barndom, så varseblifva vi, att herden ej sysselsatte sig med fiske, fiskaren ej med jagt, jägaren ej med Aserbrok, ötan hvar och en delade och bytte sin prodaktion med ghdrås, och på detta satt ästadkoms arbetets fördelning, yrkenas olikhet och alatligen bytet och kbandeln. Det torde vara temligen i ögonen fallande, att det som nämnts bidragit att gifva handeln sit första form. Utan dess inflytande skulle .menniskan ej lärt känna allt det som nu bidrager att lindra lifvets mödor, höja och förädla dessnjutningar, och fastån behofven blifvit-måhbgdubblade äro de oumbärliga så fullkomnade, att anskaffandet är lätt, och att de nära nog Aro åtkomliga för-hvar och en: Det skulle leda oss förlängt, om vi togo alla handelos: arter och förgreniogar till föremål för dagens betraktelief, och vi vilja dörföre endast nämna nägot om dess natur och den nackdel som tillskyndas handel getom onsturliga band öch inskränkningar. För att -bppnä detta blir. det nödvändigt att omnämna, hura. olika handelsgrenar gripa i hvarandra, för att motsvara sitt ändamål. andelns idkäre hafva hittills altid utgjort 2:ne stora klasser, hemligen grosshandlare och minuthandl2re. Den förra klasseb sysselsätter sig med satt köpa de af konsterna och handterivgarde åstadkomna olika alster,,.vid källan, hvarest de voro att tillgå, för de ligsta, prisen, och att föra dem till de orter, hvarest efterfrågan är störst och prisen högst. — MinuthandIsren deremot köper varorna af grosshandlaren (i vissa fall af prodacenten) tch ställer ut dem i öppna bodartill större beqvämlighet för alla klasser af köpare. — Den sednare klassen har samma förtjenster och åstadkommer lika stort gagn som grosshandlarens klass, och mäste det deiföre anses som en särdeles välgörande omständighet för det allmänna, att dessa klassers yrken äro delade. Man kan jemföra grosshandlarens företag med bergsbrukarens, som sysselsätter sig med metaller. Båda föreiaga med de föremål, som de framoch fortskaffa. ej någon väsentlig förändring eller omarbetning, och den enda skilnad, som finnes dem emellan, är: att bergsbrukaren ur schaktets djup frammanar till dagsljaset det som grossbandlaren fiyttar frän ett ställe på jordens yta till ett annat. Likasom malmen, genom den brytding och. den förflyttning bergsbrukaren md densamma företagit, erhållit ett ökadt, hvilket är ett nytt värde, så erbälla de varor, s:m genom grosshandlarens förso:g blifvit förflyttade frän den ena örten på jorden till den andra, ett ökadt och nytt värde. — Detta öfverstiger understundom det ursprungliga ganska betydligt; men mäste man då ock besifina, att stora kostaader blifvit nedlagda för transporter och dylikt. Såsom exempel på verkningarne häraf kan anföras: En trädstam kostar i vära afligsnarö skogar en obetydligbet; transporterad äter till en afisgsen kölsumtionsort, blir hans värde mångdubbladt. Ännu mer i ögonen fallinde blir detta förhållande i afseende å is, hvilken på sednare tider begynt blifva en handelsvara. På den plats, der den upphemtas, är den af ringa eller intet värde; förflyttad til en aonan ort eger den ett högt. Attderemot dep mest dyrbara vara, dä den ej kan användas i handel eller ej kan transporteras, är af intet värde, hafva vi som barn erfarit, dä vi läste om Robinsons guldklump, som för honom gar värdelös. KEHaraf finner than litt, att den stora skilnad som man i allmänhet föreställer sig ega rum emellan handeln och de öfriga näringarne, ej finnes till; — De sednare förvandla räa produkter till hvarjehanda nyttiga: föremål, som motsvara våra behof och önskningar. Handeln deremot. är det som förskåffar jordbrokarens och: -manufakturistens alster deras sanna betydelse och bestämda värde; han tager dem från det ställe der de ej kunna förbrukas och förer dem till orter der de saknas eller äro begärligare, hvarigenom de olika ländernas intressen förenas och utjemnas. Skulle grosshandlaren vilja sälja de varor, som han för till sig frän olika länder, äfven. i minut, sä behöfver han dertil ett vida större kapital, och han uppmärksamhet skulle då så delas eller aflägsnas från hans hufvudsysselsättning, att denna otvifvelaktigt blefve betydligt-lidande; Säsom det är nyttigast för handtverkaren att endast vända sin hög till ett enda yrke, så är det ock för den som drifsver någon slags handel bäst, att uteslutande sysselsätta sig med en enda handelsgren. — Ej allenast derföre, att hvar och en derigenom bättre lär sig att förstä och drifva sitt yrke, men äfven derföre, att han då lättare inbemtar den erfarenhet som er fordras för att drifya det med minsta uppoffring af medel och följaktligen till största bätnad för sig sjelf. Det är ej tillräckligt att taga en hel last th frän China eller en kaffelast frän Rio (ty ingen privat msn kan konsumera ett dylikt parti). -Derföre mäste sådana laster delas i så små partier, som hvar klass af konsumenter behöfver, och dä dessa delar stundom endast utgöra milliondelar af bela lasten, så är det just miouthbandlares. uppgift att verkställa denna utportionering i milliondelar, och utan denna hans verksamhet skulle grosshandlaren ej kunna-ifrån det ena landet till det andra föra sina laster. Sedan man börjat inse att minnthandeln, dä den idkas af en särskild köpmansklass, är af största gagn för samhället, förblandas ej heller grossoch minutbandeilns olika bestämmelse, och inrsymmes åt hvar af dem sin tillbörliga förtjenst. Anledningen till det sednast sagda är den fördom, som länge varit rädande (och som tyvärr ännu ej helt och hället försvunnit) emot båndeln i allmänhet och minuthandeln i synnerhet. En fördom hvars.träl till och med en af värt tidehvars störste män, den förste Napoleon, varit; han var nemligen avogtsinnad säväl prnot handeln som emot dess idkare. Det är emellertid handeln, som hufvudsakligen biåragit till de flesta staters blomstrande tillstånd och makt. Det är handeln som gifvit lif ät jordbruket och anIra näringar, ty om också handeln endäst utgör en af de leder, som utgöra ett lands ekonomi, säsom joråbruk, bergsbruk, jagt, fiske och glöjder, så spelar len en betydligare rol än de andra, ty genom densamma blir det möjligt att sammanbinda de andra ch att låta den ena näringen draga fördel af den ndra, och man kan derföre nästan kalla bandeln ifsprincipen i en stat. Endast de delir som den senomsirömmar hafva lif och rörligbet; hvarest han saknas inträffar nästan alliid ett motsatt förhällande. För att öfvertygas om handelns märkvärdiga resulater behöfva vi ej gå längt — endast till Otterhälan — det var derifrån som den store Gustaf Adolf oekade på den plats, hvarest Göteborg börde anlägsas, och denna plats var dä ett öle moras. Nu se vi på detta ställe den innerligt vacsra Elfstaden. Kan vågon neka, att staden har handeln att tacka för sin ippkomst, förkofran och nuvarands glans, som denamma dagligen sträfvar att förhöja? Då det är handelns uppgift att befordra säväl pro: lucentens som konsumentens fördel, Bä torde lätt wunua inses, att hvarje laz som bindrardess fria erksambhet, skall blifva skadlig och mest skadlig jost ör de samhallsklässer, som ej uteslutande sysselsätta ig med handeln (ty i någon mån är hvarje medlem f ett samhälle handlande, alldenstund han som prolucent är säljare och som konsument köpare.) Hurusdet går till, att den bandlande sjelf blir minIre ön den stora mångden I:dande af de inskränkninar, som en falsk lagstiftniug lägger på handeln, är j svårt att inse. Ty under sådana förhållanden blifva ndast de grenar af havdeln, som ej hindras af onaurliga band, föremål för hans verksamhet; hvaremot ndra versoner. hvilkas krets är inskränktare, ofta