Aftonbladet – 14 juni 1855, sida 2

KONGL. TEATERN. Linda, Linda di Chamounix är en bland Donizettis bättre operor, men hvilken lika litet som denne tonsättares öfriga arbeten sjelf håller sig uppe, och ännu mindre sina representanter. Det är en gravyr i svart, som framställarne måste återgifva kolorerad; för dem som sådant förmå, är verket beräknadt, och återgifvet af andra, förlorar det sin effekt. Bland de vigtigare personerna är Carlo sjelf temligen vanlottad, förnämligast i andra akten, der han egentligen blott utvecklar hvad som plägar göra en älskare oförtjent af att älskas, och det lifliga intresse hr Ander det oaktadt förstår att äfven i denna akt gifva partiet, är en triumf, som han ej med någon behöfver dela. Såsom konstnär är det betecknande för hr A. att han ej genom öfverdrift, utan genom förädling lyfter det matta uttrycket och, under det han lägger allvar i det sentimentala, betydelse i dettomma, kraft i det matta, ej blott fängslar intresset, utan ock ger hela rolen en bestämd karakter. Dä hr A. i Hugenotterna stegrar uttrycket till dess yttersta höjd och stundom vidrör det skönas gräns, utan att dock öfverskrida den, så utvecklar han här deremot desto mera sin eleganta fioritur, sin smakfulla frasering, hvilken isynnerhet uti de musikaliskt vackra momenterna i första och sista akterna är af högsta verkan. MU Michal har uti Linda en för sin individualitet mindre passande rol, ehuru hennes vokala resursser nu såsom alltid gjorde sig fördelaktigt gällande. Såsom utmärkande sig genom särdeles lycklig uppfattning, nämna vi hr Rademacher (Antonio) äfvensom hr Uddman (markisen). Representationen bevistades af H. M. Konungen och största delen af kongl. familjen. a