ULVCCRK Iall UCL adl Sllld UVIadlllllge Uathlllge IAvT domskällor vore den lyckligast lottade af alla svenska provinser? Vi hafva haft tillfälle att se hvari denna outsägliga lycka består och hvari den icke består. : Herr grefve Hamiltons förnämsta storhet såsom styresman öfver ett stort och blom strande län är onekligen hans nit för upplysningen. Vi förstå detta ord emellertid ej här i dess lumpna och krassa hvardags mening, såsom bråket med folkskolor och liberalismens otidiga och fördömliga fjesk med de lägre klassernas undervisning. Hr grefve Hamilton nitälskar för det ädlare och förnämligare ljus som omstrålar de i Österns mysterier invigde, och som nu, herrligare än någonsin, flammar kring furstliga fotspår och i bengaliska eldar tecknar ytterlinierna af Sverges framtid. Frimureriet har under grefve Hamilton och den politiska tanke han representerar skjutit den skönaste växtlighet; dess ljus lyser nationen genom de mörkaste skickelser. dess tempel står nu på vid gafvel för alla dessa unga eller gamla män, som der i sol skenet af de högsta skinande bröderna söka visheten och — Iyckan. Näst det flammande tabernaklet i vrån bakom Svea Hofrätt, som nu så ofta förherrligas af högtställda bröders andakt, lyser i Sverge, tack vare grefve Ha-l miltons nit, ingen frimurareloge herrligare än Linköpings. Allah är stor, och Mahomet är hans profet! Grefve Hamilton kan säga som Horatius: odi profanuim vulgus — jag afskyr den gemena hopen! Grefve Eamilton tycker påtagligen mera om de invigda. Äfven för det svagare könet, för hvilket Frimureriets hög tidliga och allvarliga majestät hittills icke blitvit tillgängligt, har hans outtröttliga nit beredt invigningens lycksalighet,. genom den under hans stormästarskap i Norrköping upprättede filiallogen af den stora och herrliga Amaranter-orden. Denna lycka har hittills varit förbehållen konungslighetens omedelbara närhet. Grefve Hamilton har ryckt en hel provins närmare denna lycka. Han har dristat kasta en jernväg mellan hofvets och provinsens fashionable life. Han harledt civilisationens källflöde att vattna och fruktbargöra tusentals qvadratmil, som bittills, så att säga, lågo för fäfot. Äro ej sådana välgerningar värda ett äreminne? Smädelystnaden och klandersjukan, dessa det förderfvade tidehbvarfvets afgrundsdemoner, hvilka såsom bekant ty värr nu för tiden följa hvarje sann storhet tätt i spåren, hafva visserligen velat påstå, att grefve Hamiltons styrelse icke varit i samma grad hugnesam i befordrandet af länets mera materiella och så att säga gröfre angelägenheter, såsom upp rätthållandet af polisordningen, främjandet al de materiella intressena, utvecklingen af den kommunala andan, o. 8. v. Man åberopar i detta fall den genom den storartade stölden 1 Östgötabanken sorgligt ryktbara händelsen med den tjenstgörande landsfiskalen Isaksson, bosatt i residensstaden, i sjelfva hjertataf länet. så nära landshöfdingeembetet, att han så att säga snuddade vid dess armbåge, denne IsaksI son, som var icke blott länets utan fastmera hela landets störste och djerfvaste tjuf och den lefvande medelpunkten för ortens gröfsta I lagöfverträdelser, hvilken sannolikt länge dref I sitt djerfva spel under skyddetaf sin tjenstemannafullmakt, utan att länsstyrelsen hade någon aning om hans brottslighet, till dess slumpen, genom en bondes vaknade samvetsskrupler, föranledde upptäckten. Man erinrar också huru ståtligt länets höfd ng satte sig i spetsen för det med braskande ord förkunnade jernvägsföretaget mellan Norrköping och Linköping, som det rika. Östergötland och dess ledande statsmän ansågo sig kunna och böra bringa till stånd utan allt understöd från det allmännas sida, hvilket stolta före hafvande nu synes hafva inslumrati den eviga hvilan, utan att bolagets aktiemän ännu återfått sina namn eller blifvit befriade från sin under förutsättning om framgång åtagna ansvarighet. Oaktadt företaget långt före detta blifvit uppgifvet, lära bolagsförbindelsern: ännu ligga i grefve Hamiltons hand, bleknade minnen af en stor plan och en liten, alltför liten verkställighetsförmåga. fEPå samma sätt har det gått med det stora hvitbetsodlingsförslaget, med hvilket grefve Hamilton till en början grep sig så manhaftigt an. Alla drömmar hafva gått upp i rök, den oerhörda ansatsen bortdog midti språnget. Det predikades — en riktig predikosjuka — för kända och okända om hvitbetsodlingene evangelium , om den nya välsignelseriksa lifsåder som deri skulle uppspringa för ortens och hela landets ekonomiska framtid. Hvart har all denna entusiasm tagit vägen ?-Det be ryktade inköpet af Greby och Haddorps egen domar för anläggande af en landtbruksskols för länet har varit föremål för utförliga artik lar i ortens tidning, hvaraf äfven vi för denna gaks stora märklighet upptagit hufvudsumman; I och sednast har den oerhörda skala hvarpåj lönbränningen i detta län varit bedrifven, den otro!iga djerfhet hvarmed dessa lagöfverträI. dare funno sig kunna gå till väga, skapat en kompakt opinion inom länet och hela landet rörande länsstyrelsens och den heane underordnade kronobetjeningens nit och förmåg att uppfylla sina skyldigheter, som, efter vanligt sätt att dömma, icke helt och kållet utfallit till länsstyrelsens fördel, och i det fordom så fromma och rättrogna länet börja betänkliga röster höja sig, som säga att icke alit vär väl bestäl :t med republikeo. Men allt detta är ju endast den krassa och materialistiska hvardagsnyttans låga ochlumpna intressen. Hvad rörer den råa hopens klander den, som rörer sig i deideala intressenas eteriska område, som inom de invigdes högre sferer lefver ett bifallets och välsignelgens ljuslif, lika höjdt öfver den hvardagliga ordningens pedanteri som den luftiga skyn öiver den svarta myllan. Måtte grefve Hamilton länge få fortfara att med sin upplysta styrelse Jyckliggöra det län hvilket hans konungs nåd åt honon anförtrott, och måtte de ntvaldag bifall allt framgent pitva honom