Aftonbladet – 13 juni 1855, sida 2

(hon hade blifvit guillotinerad på morgonen) och fann sig vigd vid den onde. Mot min vilja -betraktade jag dem bleka, darrande varelse, hvilken stod framför mig, såsom på ett eller annat sätt stående i förbund med djef-vulen, och: utförande något uppdrag från mörkrets furste. Jag bade icke lång tid att tänka i detta ämne, ty mademoiselle de Coigny yrkade enträget att få se Dervilly. Jag tvekade, men: hon var bestämd. Hon lade af sig den vackra halmhatten och en tunn schal och gick fram mot rummet der hennes älskare låg. Hon steg öfver tröskeln innan han såg henne. Hon utsade hans namn: AlfredV Han vände sig om och uppgaf, då hans ögon föllo på henne, ursinniga utrop och krökte sig med förtvifian uti det aflägsnaste hörnet af sängen. Vik hädan! skrek han, vampyr — djefvul — helvetes uggla — kom icke närmare (hon gick fram till sängen, tilltalande honom med ömma ord) jag känner denna sirenröst; den har gjort mig fördömd. — Partridge! Stabb! för bort henne, eljest, fortfor han med hård. röst, skall jag döda henne för andra gången. Arma flicka — detta var för mycket — hon nedföll afsvimmad. Du kan lätt föreställa dig att detta var ett förfärligt uppträde. Jag började genast, sedan jag först burit ut henne ur rummet, försöka att återbringa henne till sansning. Hon öppnade slutligen sina ögon, men ack! med hvilken blick af ångest! Är han bittre? frågade bon med matt röst. Jag skakade på hu vudet. säg mig, utropade hon, skall han dö, skall han, måste han dö? Han är mycket sjuk, mademoiselle. Jag har dödat honom, jag har dödat ho: nom, ropade hon,