Aftonbladet – 13 juni 1855, sida 2

finner hon. sig alltid. på mötesplatsen i Jardin des Plantes, dit hon inbillar sig atthon lofvat sin älskare att komma; hon sitter tåligt hela timman, och aflägsnar. sig sorgsen, som du såg. Då väderleken är ogynnsam, går hon till sina vänners boning och dröjer der den utsatta timman, utan att någonsin visa minsta spår till otålighet, utan tvärtom ådagaläggande ett rubbaöt men mildt sin:e. Partridge tystnade, som om hans berättelse var slutad. Är detta allt? sade jag. Ja, allts, svarade han. Säkerligen icke, fortfor jag; du har ej sagt någonting om den sällsamma hemlighet som dödade vår stackars vän och hvilken, som det förefaller mig, är hufvudpunkten i historien., Sannt nog — det är besynnerligt att jag kunnat utelemna detta, men det är förklaradt med ett ord. — Dessa samma vänner till mademoiselle de Coigny gåfvo mig upplysning derom. Det synes som uppsyningsmannen vid la Morgue, då han en hemsk afton, från ett besök i tjensteangelägenheter hos polischefen, återvände till sina egna rut, hvilka stöta intill och äro belägna ofvanpå likrummet, stapplade på någonting, hvilket en blixt som i samma ögonblick frambröt visade vara kroppen af en man. Han var fullkomligt död, men tätt bredvid horom, med en af sina små händer på hans ansigte, satt ett barn omkring två år gammalt. Jean Maurice Soul, ehurn sedan lång tid van vid ohyggliga skådespel, hade icke blifvit känslolös för olyckan. Till födseln var han mycket öfver denna temligen illa beryktade befattning; han hade med knapp nöd undkommit med lifvet dåLudvig XVI fördes till: schavotten, emedan han haft några yttranden, hvilka smakade alltför starkt af ro