STUDENTÄFVENTYR I PARIS. (RICHARD BK KIMBALL. ) Öfversättning. Klockan var endast nio. Den vänlige Stabb hade intagit min plats i sjukrummet och jag satt i yttre rummet i min stora länstol, orolig och ängslig, då en sakta knackning hördes på dörren; den öppnades och Emilie de Coigny stod framför mig. Ah, huru på en gång skönt och förfäradt hennes utseende var! Hennes förfäran kom icke af ögonblickets skakande intryck — men ur djupet af hennes själ. Hon var gripen af djup rörelse. Säg mig, sade hon och närmade sig mig med allvarlig uppsyn, säg mig hvar han är och hvad som händt honom! Jag lade mitt finger på mina läppar för att hindra henne att säga något mer och förde henne till det aflägsnaste hörnet i rummet; men hon ville icke sätta sig; hon bad att genast få höra allt, och jag upprepade för henne, med låg röst, allt hvartill jag varit vittne. Då jag kom till Dervillys utrop, La Morgue — La Morgue, bleknade plötsligen den unga flickan, hennes styrka öfvergaf henne och honimumlade sakta: Han såg mig gå in — han såg mig gå in. pJag måste medgifva att jag för ett. ögonblick kände mig ganska hemsk till mods. Jag påminde mig berättelser om onda andsr som bemäktigat sig jungfrurs döda kroppar för att locka unga min till undergång. Jag tänkte på historien om den tyske studenten, hvilken, då han blef allena med sin brud, såg hennes hufvud rulla från kroppen ) Se Aftonbl. n:o 115, 117, 118, 121, 123, 124, 125, 126, 131, 132 och 134.