Monsieur, hvad har föranledt er att så plötsligt framställa edra känslor? — oyKan ni fråga hvad? utropade Dervilly, Är ieke er fråga besvarad? Huru kan jag emotstå det som är oundvikligt? huru kan jag iygla mig då all sjelfbeherskning är förlorad? 0; mon dieu! var icke så förfärligt lugn — det betyder det värsta för mig — var förtörnad; bedröfvad, hvad som helst, men betrakta mig ej med denna kalla, stela blick — den gör mig vansinnig. Monsieur Dervilly, svarade Emilie utan att förändra ton eller sätt, så vida edra ord ega någon betydelse, uttrycka de allt — allt hvad: en qvinna längtar att höra från läppar som äro älskade. För att kunna svara måste jag vara öfvertygad om huru långt ert omdöme vill bekräfta hvad som nu synes vara endast ett häftigt känsloutbrott. Ursäkta mig, fortfor hon då Dervilly gjorde en otålig åtbörd, jag har hört och läst om dylika bekännelser hvilka haft föga sann jr koras Jag antager hvilka vilkor som helst, afbröt den unge mannen, och skall af innersta hjerta välsigna er om ni nämner dem, äfven om de äro de mest bårda, ja de mest hårda — jag frågar icke efter hurudana de äro, endast de komma från er. Flickan betraktade Dervilly, som om hon ville genomskåda hans innersta. Ni tiger — tala; jag kan icke längre styra mig, utropade han med häftighet. : wMonzieur, anmärkte mademoiselle de Coigny ännu en gång, ni vet icke hvem ni vänder er till; om jag sade er det, skulle ni återtaga alla dessa varma ord och skynda att draga er tillbaka på det minst förödmjukande sätt, Aldrig. Himlen är mitt vittne, aldrig. Det är detsamma hvem pi är; jag skall aldrig försöka att utleta det; ni skall säga mig