mare intresse än man vill. medgifva för den odeltagande. Hvad jag sagt var vänligt menadt, men sårade djupt Dervilly. Jag trodde dig ioke i stånd att så ringakta mitt förtroende,, utropade;han — jag finner att jag bedragit mig. Du har rättighet att göra narr af mig så mycket du behagar. Jag har lärt en lexa som jag skall akta mig att förgäta.s Du får icke tala så, sade jag, jag menade verkligen icke allvarsamt. Jag återtager hvart enda ord. Jag ville icke för allt i verlden såra dig. Förlåt mig. Vi skakade händer och Dervilly försäkrade mig att jag orätt bedömt hans Emilie; han ville bedja henne om tillåtelse att presentera mig, och jag skulle se sjelf. Tillåtelsen blef aldrig beviljad, ehuru Dervilly enträget föreställde mademoiselle de Coigny att jag var hans bäste och Nästan ende vän. Hon var obeveklig; hon ville icke träffa mig. Emellertid förökade hvarje hinder styrkan af hans kärlek — men ännu hade han icke vunnit annan bekräftelse om att. den var besvarad, än hvad hans bjerta tillhviskade honom. Uti Jard des Plantes brukade de mötas hvarje dag då vädret var gynnsamt — så mycket hade Emilie gifvit vika för sin älskare — och tillbringa en timma tillsammans; och om de icke kunde mötas ute, gingo de till den familj der de först blifvit bekanta. En dag fattade Dervilly, ur stånd att längre uthärda ovissheten, hennes hand och svor att bans lif, hans själ, bans allt tillhörde Emilie de Coigny; att han var oupplösligen förenad med henne, att deras öde icke kunde åtskiljas, och han fordrade af henne ett erkännande af sanningen af hvad han sade. Dervillys häftighet oroade henne; hon drog sin hand ur hans och frågade, seende honom oafvändt in i ansigtet: