det när ni sjelf vill. Ni skall aldrig vara nödsakad att berätta det. Jag upprepar ännu en gång, det gör mig detsamma, endast ni är min. ,Oeh ni vill blifva min för alltid? sade fliekan eftertänksamt. För alliid. Jag: tillhör er — och Emilie de Coigny sjönk uti bennes älskares armar. I ett ögonblick förändrades Dervillys tillstånd: — från förtviflan upphöjdes han till den högsta glädje. Hans hänryckning var så onaturlig, att jäg varnade honom för att med sådan bäftighet. hängifva sig dertill. Men han var uti ett alltför öfverspändt tillstånd att lyssna till mig: Jag fruktade, i sanning, att ban skulle förlora förståndet. Det föreföll som om någonting mera än vanlig passion bemäktigat sig honom, som om någonting öfvernaturligt ingjutit sig deruti; och utan att. bafva sett flickan började jag tillskrifva henne en öfvernaturlig inflytelse. Dervilly erkände dessutom, att han visste lika litet som förut om sin trolofvade, och att samma iskalla blick ännu någon gång, liksom af oaktsamhet, fästades på honom och höll honom fjättrad af fasa, på samma gång som den stegrade hans förtviflan.. Hennes intagande leende, hennes oförställda och tillitsfulla kärlek, hennes oinskränkta hängifvenhet till Dervilly gjorde honom åter så utom sig af sällhet att han förlorade all förmåga att begagna sitt förnuft. Tiden framskred, men Dervilly hade icke erhållit någon upplysning om sin trolofvades familj; hon undvek ännu detta ämne, och då han. gjorde någon häntydning. dertil!, bad hon honom afstå derifrån och gömde gråtande sitt ansigte vid hans bröst. Sällsamma tankar inträngde slutligen i Hans bjerna, hemska, aningar började störa hans frid, och då han var skiljd från Emilie