oc e svarsförbund, så att genom denna tydning nätt upp alla fördelarne af föreningen stadaa på orges sida, men bördan deremot uteslutande faller på den svenska. Detta dialektiska och sofistiska konstverk sprang dock icke helgjutet ur en mans hjerna; långvariga bemödanden af fieres förenade krafter, som hvar och en gjorde sitt till att fullkomna byggnaden, erfordrades för dess frambringande. Redan för tjugo år sedan var likväl utkastet till teorien så färdigt att Laing kunde exportera det till England; och man får verkligen mindre undra på, om en svensk tidningsutgifvare på den tiden, mera utmärkt för sin qvickhet och fantasi än för djupsinnighet och sjelfständig omdömeskraft, hvilken utan att sjelf ha gjort sig reda för förhållandet på god tro antog den sorska teorien för riktig, vid betraktandet deraf cke kunde tillbakahålla ett utbrott af sin svenska känsla, förklarande en sådan union mellan rikena vara en förening att gråta åts, Jet var icke den fördragsenliga unionen utan dess karrikaturbild sow äsyftades med detta i Norge så ofta åberopade och lika ofta missförstådda utrop. Teoriens upphof och upphofsmän, tidsomatändigheterna i Norge vid dess uppkomst och den då i Norge hos många rådande andan gifva för öfrigt ganska naturligt förklaringsgrunden till densammas beskaftenhet. Den hade sin upprinnelse ifrån Storthingsrepreseatanten Hjelm, sorgligt ryktbar i. unioaens tideböcker, och vann sin utveckling inom den skola af lärjungar och anhängare som a bonom tog riktning. Den i Norge öfver Carl Johans ränkefulla politik rådande litliga förbittringen bearbetades under hela 1830-talet, såsom vi förut utförligt ådagalagt, af Hjelm och hans skola på det sätt, att Sverge och föreningen fingo skulden för alltsammans och ingo uppbära hela missnöjet. Det var i nära samband med dessa antisvenska och autiuanionella bemödanden, med beskyllningarne för Sverges fientlighet mot norska konstitutionen, för förrädiska amalgamationsplaner m. m., som äfven den nya teorien först framhades. Den utgjorde en intim beståndsdel af dessa bemödanden och sammanväfdes alltid dermed. Att unionen ditintills icke blifvit utförd och tillämpad i öfverensstämmelse med denna teori utan i strid deremot, utgjorde ett nytt bevis på svenska usurpationsandan, på de vådor som hotade Norges frihet, och en af de mest väsentliga klagopunkterna emot Sverge uti den långa listan på sådana, som vid 1836 och 1837 årens Storthing framfördes. Det var nemligen i sammanhang med dessa som Hjelm vid nämnde Storthing först Ii med någon fullständigbet utvecklade den nya unionsteorien. Sista fulländningen har den erhållit, största höjden af ytterlig ensidighet har den uppnått genom en författare i det offieiella norska bladet, Rigstidenden, hvars leråriga bemödanden i denna väg förrådde både skicklighet och ihärdighet. Vore denna lära, att, med åsidosättande af innehållet, meningen och rätta interpretationen af 4 och 5 68 i riksakten, föreningen ingenting annat är än dynastigemenskap och ständigt försvarsförbund, en stadgad opinion hos den stora majoriteten af norrmän, så vore tvifvelsutan också unionen kommen till en krisis — i sådant fall skulle uttrycket alldeles icke vara för starkt — ty på Sverges sida hvarken bör, kan eller skall en dylik unionsteori någonsin accepteras. fluruvida läran omfattas af majoriteten i Norge eller blott af en minoritet, är följaktligen en ytterst vigtig fråga. Att den är majoritetens opinion derför talar utseendet. I den norska tidningspressen änner man ofta uppsatser som röja bekännarne af denna unionsteori, men sällan ser man dem motsägas, aldrig vederläggas; och de från Norge till utländska tidningar skickade korrespon:!ensartiklarne bära äfven oftast samma prägel. Detta bevisar dock i sjelfva verxet icke mycket. Ty ej sällan är det enli ringa men nitisk minoritet, som på detta sätt agiterar och larmar, dels för att göra proselyter, dels för att gifva sig skenet af att ega en större betydenhet och styrka än den i verktigheten eger. Men man har också försäkrat osz, att denna mening är långt ifrån att vara mer än en minoritets. För sanningsenligheten af dessa försäkringar talar den omständigheten att i Stangs norska statsrätt (utgifven 1833, då den berömde författaren, som utnämndes till statsråd 1846, ännu var lektor i juridiken) intet spår finnes till denna teori, om man än måste beklaga att de så vigtiga stadgandena i 26 och 38 59 af norska grundlagen (4 och 5 s8 R. A.) äro af författaren alltför summariskt sfbandlade; och den omständighet, att Hjelm och hans adepter, äfven under den största förbittringen i sinnena, likvälicke erhöllo majoritet vid 1836 och 1837 årens Storthing, då hans och hans skolas nya unionsteori segrande bekämpades, framför allt af den ädle, sedermera förtidigt bortgångne sorenskriveren Falsen; och slutligen det förhållande, att de norska ledamöterna uti den 1839 förordnade och 844 upplösta unionskomitn icke heller, såsom det förmäles, lära gifvit stöd åt den nya teorien och åtminstone icke följt den uti dess ytterligheter). Emellertid är det af allrastörsta vigt att frågan blir upplyst, och vi tillåta oss fördenskull att uppmana norska pressen att deröfver klart och bestämdt förklara sig, hvarvid vi äfven foga den rättmätiga önskan att, då teorien är en genuin norsk produkt, också norska pressen ej må undandraga sig skyldigheten att vederbörligen analysera och vederlägga den, Billig förvåning måste det emellertid väcka, att, fastän föreningen nu fortfarit runda fyra tiotal år, ännu den största ovisshet samt vacklande och stridighet kunna råda i begreppen öfver unionens väsende, dess omfång och gränser. Det tyckes väl billigt, som, genom praxis och riktig tolkning af 4 och 5 SS i Riksakten och öfriga S i samma akt och i Norska ) Det är mycket att beklaga, att denna komitås batänkande ieke blifvit offentliggjordt utan hemlighåliet. — Alldeles obefogadt är likväl att för detta u le 2 RR t I 0 RP AR NN Äh ÖA EE Or I AA sm a DN RR me rh Mm ROR UU 0 R-tv RM a AA RA pre me oh om a mm a a 0 fMr