STOCKHOLM, den Il Juni. Om de unionella förhållandena emellan Sverge och Norge. Den ojemförligt vigtigaste tvistepunkten mellan båda ländernas press, och den tillika i alla bänseenden mest ömtåliga och grannlaga, är frågan om unionens rätta förstånd. Fördragen, Norges grundlag och riksakten, innehålla rörånde unionen två klasser af föreskrifter. Den ena, angående staternas gemensamma öfverhufvud raed hvad dertill hörer, konungaval, successionsordning, förmyndareoch interimsregering m. m., har icke varit någon meningsskiljaktighet underkasted, Så mycket mer eger en sådan rum i afseende på den andra, zom angår rikenas gemensamma yttre ställning till främmande makter och deras inre förhållanden emellan sig. De stadganden, som förnämligast, om ock icke ensamt, höra bit, äro 26 och 38 8S uti norska grundlagen, hvilka ordagrannt motsvaras af 4 och 5 6 i riksakten. Men dessa stadganden, änskönt gåsom föreskrifter ganska positiva, ingå så litet i detaljbestämningar, att dei sjelfva verket kunna sägas blott uttrycka allmänna grundsatser, om hvilkas rätta tillämpning i konkreta fall ganska lätt olika meningar kunna ega rum — ett förhållande så mycket mer grannlaga och förtjent af det sorgfälligaste öfvervägande, som af dessa principella stadganden bero de statsrättliga förhållanden mejlan rikena som äro allra vigtigast, ja unionens egentliga karakter. Ett vidsträckt spelrum för utliggning och tolkning är således bär lemnadt öppet. Ett sådant exegetiserande har också blifvit särdeles nitiskt drifvet i Norge de sednaste tjugo åren, under det man deremot i Sverge knappast egnat något allvarligt begrundande ät essa i fråga om unionen allt afgörande principstadganden, oaktadt af sättet huru de tolkas och förstås föreningens specifika beskaffenhet helt och hållet bestämmes, eller båda folkens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter till omfång och vidd. Men när tolkningen af nämde två 46 i fördragen är så ytterst vigtig, så säger det sig ock sjelft, att den princip som lägges till grund för tolkningen, och enligt hvilken denna verkställes, är om möjligt ändå vigtigare. — Likasom vid pröfningen af alla lagars oeh kontrakters rätta mening, måste nemligen också här, och företrädesvis här, en osviklig grundsats följas, och tolkningen ieke få bero på gudtycke och subjektiva hugskott eller lidelser. Ingenting kan således för enigheten mellan båda folken och deras regeringar vara angelen än att denna högsta grundsats rätt astställes, att den med yttersta logiska och moraliska samvetsgrannhet bestämmes; och alla offentliga män i båda rikena, ministrar, statsråd, representanter, universitetslärare och publicister, hvilka, i följd af sin ställning, kunna komma att i ord och skrift eller gerning yttra sig eller handla med afseende på något eller några unionsförhållanden, kunna icke fästa nog omsorgsfull uppmärksamhet derpå. Följas i begge rikena vid tolkningen olika principer, eller också vacklande eller alldeles inga, så är det klart att stridiga anspråk, att kollisioner och missnöjen skola derigenom ständigt alstras och underhållas. Undersöker man noggrannt de söndringar som uppstått och följer dem i deras yttersta rötter, så skall man också upptäcka att de, om ej alla dock de flesta, härifrån leda sitt upphof. Lyckligtvis är det likväl icke svårt att fastställa och äfven, med ömsesidig god vilja, att blifva ense om en sådan högsta grundsats. Föreningen är ett fritt, bilateralt kontrakt, öfverenskommet emellan begge folken tili deras gemensamma bästa. Både till form och väsende uttryckes härigenom fullständigt dess begrepp. Men afslutadt bona fide, måste det äfven bona fide tolkas, och härigenom är också högsta grundsatsen gifven för kontraktets tolkning och tillämpning i tvifvelaktiga, mörka och obestämda fall, likasom ock en högsta norm för slitandet af möjliga stridigheter mellan kontrahenterna och för fyllandet af befintliga luckor i kontraktsbestämningarne, derest kontrabenterna finna sådant nödigt. Kortligen — föreningens princip och innersta väsende, båda folkens gemensamma bästa, är också i hvarje fall högsta grundsatsen för föreningsfördragens interpretation. Vidare: båda parterna hade, när de afslutade detta bona-fideaftal, hvar och en sin särskilda grundlag (genom konventionen i Moss erkände Sverge norska konstitutionen af den 17 Maj med de förbehåll som sedan genom föreningsfördraget närmare bestämdes). I afseende på Norges förut existerande grundlag öfverenskoms och stadgades då uttryckligen, att denna skulle erhålla de ändringar som voro nödiga för föreningen ochinga andra, hvilka förändringar — sjelfva det ursprungliga unionskontraktet — af storthinget antagna, blefvo uti grundlagen af den 4 Nov. införda, hvarefter denna af de på Sverges sida befullmäktigade underhandlarne behörigen ratificerades. Häraf följer således lika klart, att ingen från konstitutionen af den 17 Maj uti grundlagen af den 4 Nov. oförändrad qvarstående föreskrift eller får interpreteras på ettsådant sätt som sätter den i strid med unionskontraktets bestämningar och högsta regeln för tolkningen af detta samt med hvad deraf bona fide och principenligt följer. Att antaga motsatsen vore att inlägga en motsägelse i unionskontraktet, vore att förutsätta mala fides hos kontrahenterna — en förutsättning som icke får ega rum — och att på samma gång sjelt dertill göra sig skyldig. Hvad nu är sagdt rörande tolkningen af norska grundlagen: i allmänhet, eller att de stadganden deri som angå Norge enskildt icke få utläggas så att de råka i strid med unionskontraktet och göra LTIRESREEN Moasgl 4 33 2 SLY SPURS Fu rm As LR -— AL -— SP AR