Aftonbladet – 8 juni 1855, sida 2

Paul underkastade sig nu sitt öde, emedan ban icke kunde sätta sig deremot. Alla hans förhoppningar voro bortflyktade, ooh han frågade icke efter hvad det skulle blifva af honom. Hans börs blef småningom allt lättare och lättare, ty d:r Lanote ville hafva sin vilja fram, och Paul upphörde att bry sig derom. Doktorn fortsatte utan afbrott sina besök och gaf med största noggrannhet akt på hvarje symtom, för att kunna genast hämma, om något af dessa mellankommande lidanden, som så gerna inställa sig i denna sjukdom, skulle låta förspörja sig. Febern hade ändtligen uttömt sin styrka, och krisen nalkades. Man hade mest att frukta af Pauls ytterliga nedslagenhet. Jag borde icke säga nedslagenhet. Han hade kommit till en ännu lägre punkt, ty han hade upphört att vara nedslagen. Om han ännu hyste någon önskan, var det den att slippa att lefva, stackars Paul! Det var mot aftonen. Paul hade varit sjuk i fjorton dagar, och brytningen i febern hade kommit. Dr Lanote stod vid sidan af vår bjeltes säng och såg brydd ut, Slutligen sade han till honom: Mon enfant, ni mäste försöka att repa mod. Sof godt i natt, och ni skall vara bättre i morgon. Jag vill icke bli bättre, svarade Paul med matt röst; jag vill icke lefva. Det är snart slut, hoppas jag.s Såån, sade doktorn; jag står till er tjenst om jag kan vara er till nytta på något sätt. Jag skall utföra hvad helst ni vill anförtro mig. Paul svarade icke, men hviskade med låg röst: Fanchette ! Fanchette ? utropade doktor Lanote. Hvilken Fanchette? Är det den Fanchette som snart skall gifta sig med Jean Grilliet?