Aftonbladet – 8 juni 1855, sida 2

Hvad menar ni, bästa doktor, bästa doktor Lanote? utropade gamla Manette med upprörd röst. Sköterskar, sade doktor Lanote, ajag är förvånad att se att ni glömmer er. I fordna. tider skulle ni icke gjort er skyldig till en sådan oförsigtighat. Ni ser att ynglingen sofver en naturlig sömn. Det är det enda som kan rädda honom. Laga att det är tyst och stilla omkring honom. Må han sofva på detta sätt natten igenom, och ban är räddad. En ursäktlig lists, mumlade doktorn för sig sjelf; den anslog hans lifskraft — minnesvärdt exempel — tittar in bittida i morgon; doktorn kastade ännu en blick på den slumrande Paul, nickade med belåtenhet och skyndade bort. et gick alldeles såsom doktor Lanote förutsagt. Paul sof godt hela natten, under det att gamla Mannette icke lemnade hans sida, och följande morgon öppnade han sina ögon, visserligen svag och hjelplös men som en fullkomligt ny menniska. Gamla Mannette varseblef genast den lyckliga förändringen. Hon ville icke tillåta Paul att tala ett ord, men hviskade till honom att han snart skulle tillfriskna! Dem sednare försökte att samla sina sinnen. Slutligen framställde sig plötsligt för honom hvad doktorn berättat honom om Fanchette. Han suckade djupt af smärta — han kunde icke annat; han frågade sig sjelf: vÄr det möjligt att det är sannt? och han kände en otålig önskan att blifva frisk och sjelf undersöka huru det förhöll sig. I denna kritiska momang inträdde doktor Lanote sakta i rummet. Han gick fram till Pauls säng, tog hans hand och sade uppmuntrande: Se så, min vän, försök nu blott att vara lugn och blifva starkare, så vill jag tänka efter hvad som kan göras för er. Det skulle icke gå an att taga honom utur