Aftonbladet – 8 juni 1855, sida 2

Paul uppspärrade sina ögon, oaktadt sitt försvagade tillstånd; han hade erhållit en elektrisk stöt. Hvad är det ni säger? frågade han med någorlunda styrka. Jag talade om Fanchette Crosier, flickan som Jean Grilliet snart skall gifta sig med. Jean är en präktig gosse, jag vill önska att flickan är hälften så bra som han. Men hvarföre talar ni om Fanehette? Är hon någonting för er? Fanchette Crosier gifter sig I utropade Paul, försökande att resa sig. aJa visst — hvarför ieke, mon enfant) Så göra ju alla unga flickor, och alla gossar äfven. Om ni bara lagar att ni snart blir frisk, skall er egen tur snart komma. Jag känner en liten vacker, skälmsk varelse, som jag skall rekommendera åt er, om ni endast lofvar att vara beskedlig, och hvilken är mycket bättre än denna Fanchette, i fall ni någonsin brytt er om henne.s Svetten lackade från Pauls ansigte; han var fullkomligt elektriserad. Han betraktade med genomträngande blickar doktor Lanote, hvilken stod som en lefvande afbild af oskuld och okonstlad öppenbjertighet bredvid hans sjuksäng. Det är icke sannt, utropade Paul slutligen. Jag vill icke tro ett ord häraf. Om jag kunde tro att det vore möjligt. : Res hem och se efter sjelfs, inföll doktorn, och om jag gifvit er falska underrättelser, skall jag betsla omkostnaderna derför. Jag har då min moder att lefva för, sade vår hjelte, och sjönk, utmattad af siaa känslors naturliga häftighet, tillbaka på kudden samt var iso n några minuter djupt insomnad. Det är gjordt — cest finis, mumlade doktor Lanote med efteriryck för sig sjelf. sHyvad är det som är gjordt? Mon Dieu!