dröfvades sällskap, som Paul befann sig inemot aftonen på denna sidan af Seinefloden och uti gatan Neuve S:t Medards smutsiga qvarter. Han var trött, hungrig och nedslagen. Börsen, innehållande hans sex och tjugo francs, låg väl ännu i godt förvar i hans ficka, men han fruktade för att börja tillgripa den. Då han stod lutande sig mot porten till en af dessa ansenliga byggnader, obeslutsam hvad han skulle företaga, styrde en liten fet gumma, femtio eller sextio år gammal, med en ullmadrass på hufvudet, in på gården. Hon såg icke Paul, som i detta ögonblick tagit några steg rakt emot henne. Han, stackars gosse, var alltför upptagen af sin egen belägenhet för att märka henne. Just då de voro på väg att stöta ihop, gjorde Paul ett försök att undvika kollisionen, men hvilket hade till resultat att förvärra saken, Madrassen blef icke allenast afkastad, utan den lilla feta gumman förlorade olyckligtvis jemvigten och rullade omkull i smutsen. Paul skyndade att hjelpa henne, men helsades af en störtsjö af smädeord öfver hans drumlighet att ställa sig i vägen midt i portgången. Dessa voro de första ord som talats till honom sedan han satt sin fot inom staden, och de ljödo som musik för hans öron. Han uppreste gumman oaktiadt hennes ovett, tog behändigt upp madrassen och var enträgen att få bära den högst upp i huset, der den lilla verkstaden var belägen i hvilken hon arbetade som cardeuse. Då Paul hunnit upp au sizieme, hade den illa, feta qvinnan, gamla Mannettes — det ir så godt att kalla henne vid hennes namn, itminstone det enda hvarvid hon är känd — vrede betydligen svalnat; och då Paul, sedan nan fått veta uti hvilket rum han skulle gå n, lagt ned madrassen och ånyo anhållit om