Hans hjerta slog af orolig nyfikenhet då han upptäckte den glada staden, medelpunkten för alla hans förhoppningar. Han var ganska förhoppningsfull. Om han blifvit emottagen som en broder af landtfolket — af hvilka några voro nästan lika fattiga som ban sjelf — hvilka framgångar kunde han icke nu hoppas? Hvad kunde han icke vänta af de rika och de mäktiga? Stackars Paul bade ännu icke inhemtat den lärdom, att vänlighet och menniskokärlek härflyta från de torftiga och ringa, icke från de välmående och höga. Han gick allt längre in i staden och kom till Italienska Boulevarderna. De voro öfverfyllda, som vanligt, af en lysande menniskoskara, sökande nöje och tidsfördrif. Paul såg sig förbländad omkring; strömmen af menniskor drog förbi honom oupphörligt. Han gjorde en af de förbigående en höflig fråga; den besvarades med en axelryckning och en förvånad blick. Lifliga scener visade sig för hans ögon, muntra röster ljödo för hans öron, lysande ekipager ilade hastigt framåt, och bodarne, kafgerna och salongerna berusade honom med deras bländande skimmer. Paul blef nedslagen. Han tänkte på byn der han var född, på sin moders hydda, och hans mod sjönk. Sakernas verkliga tillstånd framställde sig hastigt genom ett slags förutseende för hans sinne. Hvarthän skulle han gå? Hvad skulle han göra? Han kände att ban icke hade förmåga att uppehålla det förbidragande granna tåget med berättelsen om hans önskningar och förhoppningar; han stod således beklämd och nedslagen, till dess, då han fann att han oupphörligt knuffades af folkhopen, han fortsatte sin väg utföre Boulevarden längs med Seinen. Det var utan tvifvel genom samma instinkt, som drifver den olycklige att söka de bes