det en sådan politik icke tillhör samma kategoril:som den nyss skildrade, och att dess realiserande icke. innebär någon omöjlighet. För att bevisa detta tror sig insändaren blott behöfva åberopa ett föredöme, det Svenska Tidningen väl icke bör kunna jäfva, nemligen exemplet af Carl Johans handlingssätt under likartade förhållanden. Det är nemligen nu med säkerhet kändt, att Carl Johan, längt förrän Sverge förklarade Napoleon krig och medan riket ännu befann sig på hans sida i krigstillstånd emot England, dref hemliga underhandlingar med kejsar Alexander och sökte med löfte om Sverges hjelp förmå denne monark att bryta freden med Frankrike, hvartill också ryska kejsaren, hufvudsakligast på grund af Carl Johans uppmaningar, ändtligen beslutade sig. På samma sätt skulle också, efter sin höge faders föresyn, konung Oscar, när han hösten 1853 såg en allvarsam brytning emellan vestmakterna och Ryssland oundvikligen förestå och i denna öfvertygelse begynte underhandla med Danmark om neutraliteten, hafva kunnat genom en hemlig beskickning utforska vestmakterna och låtit dessa förstå, att derest de med allvar och kraft ville föra kriget i Östersjön och gifva tillräckliga subsidier, så skulle Sverge och Norge förena sig med dem för att, medan Sveaborg, Cronstadt och Reval ännu befunno sig i högst ofullkomligt försvarsskick, utföra ett skyndsamt och kraftigt anfall mot dessa fästen och förstöra Rysslands dervarande flottor och marinetablissementer. Att franska och engelska kabinetterna skulle varit nog blinda att förbise, att ett afgörande slag mot Ryssland vida lättare kunde utföras i Östersjön än i Svarta hafvet, kan man väl icke antaga. Det är således mer än sannolikt, att ett sådant förslag från svenska kabinettet med ifver skolat omfattas och en hemlig traktat i nyssnämnde syfte kunnat tidigt afslutas. De obotfärdiges förhinder äro mångahanda, och insändaren väntar sig derföre ock den invänningen att vi icke voro rustade, att vi icke hade tillräckliga förråder och materiel för fullgörandet af våra förbindelser genom en sådan traktat. Men rustningarne hade kunnat bedrifvas under höstoch vintermånaderna 1853 och 1854, såsom gjordes de för att skydda oss sjelitva och våra kuster mot de eventualiteter, hvilka ett vidt utseende gjökrig i vårt omedelbara grannskap kunde medföra; och hvad som brustit i nödig krigsmateriel hade troligen lätt kunnat i afräkning på subsidierna erhållas från England och Frankrike. Hade Sverge och Norge intagit en sådan ställning, hvartill då också Danmark tvifvelsutan anslutit sig, och de tre skandinaviska makterna i förening med franska och engelska flottor och armåer utfört ett kraftigt anfall sommaren 1854, så är det vår fulla öfvertygelse, att Österrike, seende sig icke ensamt lemnadt, följt en vida beslutsammare politik, och att Preussen, påtryckt af de skandinaviska makterna från ena och af Österrike från andra sidan samt hotadt med blokad-af vestmakterna, också funnit sig nödgadt att öfvergifva sin position såsom skenbart neutralt, men i sjelfva verket allieradt med Ryssland, och jemte tyska förbundsstaterna anslutit sig till de andra stormakterna och de skandinaviska regerinzgarne. — Den politik mot Ryssland, hvilken ins. här hypotetiskt skildrat, är till sitt väsende ingen annan än den Carl Johan 1811 och 1812 verkligen följde emot Frankrike. Att det reaktionära partiet härstädes, hvars organ Svenska Tidningen är, ansett Rysslands makttillväxt i Svartahafsländerna icke angå oss och följaktligen vara för Sverges intressen likgiltig, vill Svenska Tidningen visserligen bestrida, men insändaren har alltför giltiga skäl att icke frångå sitt påstående, hvars sanning bevisas både af ord och gerningar. När furst Menschikoff infann sig i Konstantinopel och der framställde det bekanta ultimatum, som, om det antagits, formligen förvandlat Turkiet till ett lydrike under Ryssland, röjdes väl hos svenska kabinettet ringaste oro deröfver? När ryska armåer, tvärtemot traktater och folkrätt, togo Donaufurstendömena i besittning, och det låg i öppen dag att deras mål var en marsch på Konstantinopel för att der plantera ryska örnen på Sofia-moskens tornspetsar och belägga den sjuka mannens qvarlåtenskap med qvarstad, satte väl sådant svenska kabinettet i rörelse, och förrådde Svenska Tidningen med ett enda ord att Sverges intressen på det otvetydigaste sätt härigenom sattes ifara? När vestmakterna och Österrike, ja till och med Preussen, då jammanträdde genom fullmäktige och enhäligt förklarade sig mot dessa usurpationer och våldsamheter, understödde väl svenska kabiiettet de fyra makternas förklaringar? Nej, let var tvärtom just då som svenska kabirettet öppnade underhandlingarne med det lanska om en absolut neutralitet, hvilken skulle upprätthållas och försvaras mot hvilken om helst, och Svenska Tidningen uppträdde åsom en nitisk rättfärdigare och förfäktare f denna neutralitetspolitik. Insändaren, som cke skyr någonting så mycket som orättvisa, cor sig således icke hafva begått någon såan genom det yttrande, som Svenska Tidingen så häftigt klandrar. (Slut i morgon.) — Kongl. Maj:t har, enligt P. T., under en 24 sistl. Maj, förordnat löjtnanterna vid Svea rtilleriregemente, frih. C. V. Gustafsson Leijonhufad och F. A. C. Fineman att tills vidare vara geeralstabsofficerare, amma daw hav M Mei mumtnänmnt nARh funslnat