kommit in i sin mors hydda som han började med mindre hoppfullhet tänka på hvad han skulle företaga. Men hans beslut var fast. Han berättade sin mor i få ord hvad som händt samt bad henne gifva honom sin välsignelse och tillåta honom att följande morgon begifva sig bort för att söka sin lycka. Det var en svär strid för den arma qvinnan, men hennes sons skäl segrade slutligen, och följande dagen vandrade Paul till fots bort från sin födelseby. En rensel, kastad öfver hans skuldror, inneslöt hans kläder, och en summa af tjugosex francs, hvilka enkan omtänksamt sparat för oförutsedda behof, nedlades omsorgsfullt i hans ficka. Det dröjde länge innan Paul samtyckte att emottaga denna summa, ty gamle Nicolas Crosiers smädliga ord ljödo ännu i hans öron; men hans mor, som visste huru väl han kunde komma att behöfva den, tryckte penningarne i hans hand, slog. sina armar om hans hals, omfamnade honom med ömhet och anbefallde honom i den heliga jungfruns och alla helgons vård. Paul snyftade af bedröfvelse, trots sina försök att återhålla sina tårar, då han långsamt vandrade bort. Men då han kom ut på fria fältet, lifvadeg han af de vackra ängarne och den behagliga utsigten, under det att tanken på det mål hvarefter han sträfvade snart återgaf honom hans naturliga mod och beslutsamhet. Han råkade icke ut för några äfventyr unler sin vandring. Landtfolket mottog honom ;fverallt der han framgick med vänlighet, ty la intogos af hans öppna frimodighet och ans glada, vänliga ansigte. Vid middagstiden efter några dagars vanlring, såg vär äfventyrare första skymten af Paris. Hans börs bar ännu tyngden af hans jugosex francs, ty han hade så gästvänligt plifvit undfägnad på vägen, att han icke funit tillfälle att lätta den.