önskar bättra sig. Fanchette är endast sextor år. Hon skall icke, med mitt samtycke, gifts sig med någon på ännu tre år. Nå väl, sel ni, om ni nu inom tre år kan komma til mig och säga: Nicolas Crosier, jag har för. tjenat penningar så att jag kan köpa litet jord (det är detsamma huru litet) och jag harlag utaf penningar att bygga en hydda (må der vara aldrig så liten) och jag önskar att er. hålla Fanchette — sacr bleu! ni skall he henne — det vill säga om flickan är dun nog att säga att hon tycker om er, hvilke jag mycket betviflar; här är min hand derpå. Paul fattade den erbjudna handen och trycste den med så mycken värma, att tårarne komma den gamle Crosier i ögonen. Jag begär icke bättre vilkor — jag hai icke rättighet att begära bättre. Tusen, tusen tack I Brisons lå — dessusp, sade den gamle mannen hastigt; gå, om ni har lust, in till min hustru; kanhända Fanchette är hos henne; och sedan bort med er. Intet kärlekssnack — förstår ni — på tre år. Det är ganska tvifvelaktigt om Paul hörde sista delen af meningen, ty han var redan inne i huset, sittande emellan Fanchette och hennes mor. Han berättade den ssdnare (hos hv lken han, i förbigående sagdt, genom sitt anspråkslösa frieri och behagliga sätt att vara blifvit en stor favorit) resultatet af det nyligen hållna samtalet och begagnade, jag är öfvertygad derom, till bästa möjliga fördel den korta tid man beviljat honom. En förvisning af tre år är säkerligen ett fruktansvärdt hinder till och med för trogna älskande; men Fanchette hade inga farhågor, hennes mor hade inga farhågor, och Paul tog afsked med många uppmuntrande ord. Gamle Nicolas Crossier nickade vårdslöst åt honom då han gick ut, och det var icke förr än Paul