ALL DAUGVA IVILUGLGHUTIIN HYSA dra Men slagligea icke äro sällsynta, verka till en betydlig osäkerhet i lagskipningen och ingifva parterna tveksamhet och misstroende till högsta domaremakten. Det föranleder äfvea ait numera suart sagdt ingen enda tvist af något värde stanner vid hofrättens dom, helst de ledamöter som numera der utgöra pluraliteten (åtminstone i Svea hofrätt) äro alltför förnäma och maktfullkomliga att fästa något afseende på prejudikater hvarken i den kongl. rätten eller 1 högsta domstolen, icke ens il simpla formfrågor, såsom t. ex. prestanda för fuliföljd af mål till konungen, utan afgöra allt i förlitande på egen vishet ellex i osäkerhet om att den princip,. som den ena månaden blifvit antagen i högsta domstolen, icke möjligen den andra månaden, då ombyte sker af ledamöter, förkastas. Efter vår tanke vore det för den skull ett värdig: sätt för hr justitieombudsmannen att fullgöra sin embetspligt, om han med ledning af högsta domstolens protokoller redogjorde för dess omröstningar i märkligare saker, der fråga varit antingen om rätta tillämpningen af principer eller rätta tolkningen af en lag. Sådant blefve det tillförlitligaste prof på l:gskipningens tillstånd. Ty troligen ligger det för allmänheten mindre vigt uppå enligt hvilken metod lagen tolkas, än att man alltid med visshet kan veta huru den förstås, d. v. 8. hvad som verkligen är lag eller icke. Här, ow någonsin, inträder justitieombudsmannens skyldighet enligt 15 i sin instruktion, att om han finner domares skiljaktiga begrepp om lagens ändamål föranleda till olika eller oriktiga tillämpningar deraf, i sin berättelse till Rikets Ständer yrka en till enhet och sammankang verkande förklaring af en sådan lag. Endast inom de två sista årens juridiska annaler skulle vi vidare kunna anföra exempel på domar och utslag från högsta domstolen uti högst vigtiga och uti lagskipningen ofta förekommande frågor, som i ojemförligt högre mån än de små saker, hvarmed J. O. fyllt sin nu anmälda berättelse, skulle hafva förtjenat hans uppmärksamhet, t. ex. om tolknngen af 10 kap. 10 58 handelsbalken, angåeade vidsträcktheten af arfvinges ansvarighet för död mans borgen; angående rätta förståndet af 4 kap. 4 utsökningsbalken, om den omedelbara utmätningsgiltigheten af skuldsedlar ställda till ordres, eller till allmänt embetsverk eller dess ordres; angående. rätta förståndet af 23 kap. 5 S ärfdabalken om flere förmyndares solidariska ansvarighet för af dem gemensamt om händer hafda medel; angående vidsträcktheten af arfvinges skyldighet att göra sig urarfva och verkan af en i urarfva mål utfärdad offentlig. stämning, den högsta domstolen för icke länge sedan ansett vara utan verkan för annan arfvinges befrielse från gälden, än den som begärt stämningen m. fl. frågor i urarfva och konkursmål, jemte. den ytterliga slapphet och ojemnhet, hvarmed konkurslagens straffbestämmelser tillämpas i afseende på vårdslösa och bedrägliga gäldenärer, angående hvad som rätteligen förstås med de i 6 2 kap. 1827 års kongl. förordning om hemmansklyfning förekommande orden askälig lösenn, emot hvilken afsöndrad lägenhet skall i vissa fall återgå till hemmanet; angående tolkningen af 49 kap. 2 missgerningsbalken om skyldigheten att återställa stulet gods, m. fl. m. fl. fall, der det ostridigt visar sig, att lagar och författningar äro antingen otydliga,, eller numera anses föråldrade och likasom fallit i glömska, samt af denna orsak icke tolkas efter den ursprungliga meningen, då lagen stiftades. Vi upprepa att framställningen af dessa och likartade förhållanden skulle sprida oändligt mera pljus i lagskipningen och utreda. dess tillstånd,, än den dialektik hvarmed justitieombudsmannen öfvar sin spetsfundighet i sina embetsberättelser. En sådan framställning toge likväl i anspråk en högre förmåga än den nuvarande justitieombudsmannen torde ega till sin disposition, neml; den af -lagstiftare, enär det tvifvelsutan icke gör tillfyllest att skrifva kritiker samt anmärka oredan ilagskipningen, så länge man icke förmår både rätt inse lagarnes bristfälligheter och uppgöra förslag till deras förenkling eller förbättring. I detta hänseende saknar man, om än icke hvarje spår till justitieombudsmannens verksamhet, åtminstone hvarje resultat deraf. Tvertom har justitieombudsmannen gjort allt sitt till för att hindra i stället för att befrämja lagarnes förbättring, då han med en högst klandervärd ensidighet satt sig emot alla derom framställda förslag, så snart de utgått från hr Richert eller de i lagberedningen med honom lika tänkande; hvaremot justitieombudsmannen roat sig på egen hand med att skrifva tillsammans oändliga krior och filosofiska afhandlingar, som hufvudsakligen vittnat om hans obekantskap med de praktiska förhållanden, hvilka en lagstiftare icke får förbise. Också har hr justitieombudsmannen under sin embetstid icke oss veterligen föranledt någon enda, vare sig lagförklaring eller lagförändring af något slags större vigt, och står han i detta hänseende temligen långt tillbaka för sin företrädare. Vi hafva nu i största korthet angifvit på hvad sätt en justitieombudsman enligt vår tanka skulle kunna sprida ljus i lagskipningen och tillika i väsentlig mån verka till lagstiftningens förbättring,. Hvad deremot beträffar den kontroll öfver domaremakten, som utöfvas genom den offentliga kritiken och som utan tvifvel både är behöflig och vore särdeles nyttig, så hafva vi visserligen både ett juridiskt arkiv och en juridiska föreningens tidskrift; men begge dessa tyckas vara redigerade så utan princip och all slags kritisk skarpsinnighet, att de snarare förvilla än upplysa dem, som deri vilja söka historien om lagskipningens till: stånd. Härigenom inträffar, att åtminstone den högsta domaremakten saknar all kontroll öfver sina domslut, och att beklagligen, iafseende på lagarnes tolkning och tillämpning, man ej sällan är frestad åberopa det gamla ordspråket quot capita tot census. Den juridiska kritiken torde också svårligen kunna :