Aftonbladet – 1 juni 1855, sida 2

TUR TIDA SIR BIR Mn uepae APU UTUCINA ha i norra delen af Kina -lidit ett nederlag. osa Allenastyrelse och Ällstyrelse. Ingenting är nytt under solen: namnen omskifta, men hvad som med ;dem betecknas, godt eller ondt, qvarstår ock förtlefver. Allenastyrelse och allstyrelse igenfinnas i de äldsta samhällen, fortgå genom seklerna såsom anspråk, än genomförda än tillbakavisade, periodiskt segrande, periodiskt qväfda, i samma mån den: fria folkutveckling, med hvilken de befinna sig i en oaflåtlig kamp, tillfälligt hämmas eller ostörd får tillväxa; och vi möta dessa gamla bekanta åter i de nyaste tidernas häfder, dagens svenska historia för ingen del undantagen. Den monarkiska principen har af ålder inom verldshistorien utvecklat sig, ehuru under mångfaldigt skiftande former. Betraktad i sin renhet; är den ej annat än ett uttryck af det behof, hvarje folk erfar att gifva enhet åt den högsta vården af sina angelägenheter, uti en enda punkt finna återspegladt sitt eget medvetande, känna sig lefvande som person och se representeradt sitt eget majestät. Redan tidigt öfvergick dock denna rena patriarkaliska forin till en afart, i det samtidigt med det hedniska elementets uppkomst visade sig det egendomliga fenomenet af preststater såsom det äldsta och fullständigaste uttryck af despotism, enär dessa staters styresmän sålunda i sin hand lyckats förena all makt samt oförtäckt och obestridt uttalade anspråket på att representera icke det menskliga, utan det gudomliga. Ehuru denna form egentligen tillhör Orienten, der den bibehållit sig oförändrad genom en följd af sekler, emedan den der har sin grund uti en hos folken djupt inrotad falsk uppfattning af familjelifvet, samt i en ännu ej af kristendomens ljus skingrad missaktning för den svagares rätt, har den dock äfven inom Europa, der den för öfrigt ej lyckats vinna fotfäste, ännu tvenne fasta, icke lätt intagliga punkter: Turkiet och Ryssland. Den förstnämda af dessa stater synes för sitt bestånd egentligen endast ha att tacka de civiliserade folkens billiga farhågor för utvidgningsbegäret hos den sednare, hvilken åter funnit hemligheten af sin alltjemt stigande maktinindre uti talrika härar än i dessas slaviskt fanatiska anda; och mest måhända, hvad det-europeiska inflytandet beträffar, uti den träldomens anda som ännu lefver och verkar hög ett visserligen fåtaligt men deremot ganska stortaligt och vigtegande parti inon sjelfva de s. k. konstitutionella staterna. Man har sålunda icke det ringaste skäl att förvåna sig öfver den tillitsfulla vördnad med hvilken detta partis målsmän i hvarje nöd och sorg blickat upp till godtyckets i våra dagar förkroppsligade ideal; och den sanna devotion, med hvilken de nyligen helsat dess aflagda kläder, har sålunda i sjelfva Verket en allvarlig, en symbolisk betydelse. Häraf kan emellertid dragas den icke ovigtiga slutsats, att despotismen har sin egentliga grund i deh råhet som ej förmår fatta dess art, den själsslapphet som fördrager den, den låghet af hvilken den hyllas. Derföre finna vi ock på mer, än ett ställe i häfderna den glädjande företeelsen, att bland de folkfamiljer, hos hvilka försynen nedlagt ett ädelt kraftens och fribetens frö, detta jäsningsämne innan kort förmått genomsyra hela den deg af urartade förbållanden, inom hvilka det fått verka. Så se vi i de gamla tiderna verlden regenererad genom den helleniska stammer, i våra dagar förnämligast genom den anglom eachsiska, hvilken, gynnad af yttre och inre förhållanden, visat verlden hvilka frukter i materielt . och intellektuelt hänseende kunra skördas af folkfribet och folkstyrelse. Att på Europas kontinent förhållandena göstaltst sig helt annorlunda, äfven i de af germaniska stammar beherrskade staterna, var en naturlig följd dels af läget, som erbjöd mindre skydd emot främmande inflytelser, dels af den patrimoniala form monarkiernia der redan i sin första bildning antogo, såsom egentligen icke utgörande annat än ett aggregat af läns förbindelser och stånd, en konstrik byggnad, hvars slutsten utgjordes af konungen, men hvilken sednare ingalunda kunde betraktaa såsom statschef i modern betydelse. Huru vidare. de flesta Gurapeiska monarkier, till följd af nya samhällsklassers uppkomst och länsväsendets deraf föranledda fall, värnepligtens och naturaprestationerrnas förvandling till besoldadt försvar och taxor, efterhand öfvergick till en formlös kabinettsdespotism, hvilken först i våra dagar på flera orter måst lemna rum för den konstitutionella formen, är allmänt bekant. Konstitutionalismen är till sin id ej annat än ett genom sed eller skriftliga urkunder ordnadt folkets deltagande i lagstiftning och inflytande på lagskipning och förvaltning. Det förra kan fullständigt be