liga utvägen att omöjliggöra en stark regering. Ett sådant försök till förqväfvande af öfvervägande opinioner röjer tvertom i den betänkligaste grad en regerings inneboende svaghet och leder henne in på de villsammaste och farligaste vägar. En regering har ej fruktansvärdare fiender än hennes egna ministrar, om dessa äro mannekiner i allenastyrelsens hand och i saknad af nationens aktning; och en devuerad representation som ej uttaiar folkets mening är långt fruktansvärdare för hennes anseende än den skarpaste öppna opposition. Följden af ett sådant system blir att oppositionen, i stället att på naturligt sätt vara riktad mot moraliskt tillräkneliga och verkligt ansvariga rådgifvare, som aflägnas när de ej längre äro i besittning af nationens bifall, vänder sig mot monarkens egen fridlysta personlighet, som skulle vara odeladt föremål för vördnad och tillgifvenhet, och antager en desto betänkligare natur i samma mån den ej längre kano fritt och öppet yttra sig. Den fria yttranderätten är det politiska lifvets säkerhetsventil, som afleder de jäsande ämnena och gör att samhällsmaschinen hålles sval och kan arbeta i sin fulla kraft, utan att störas af våldsamma skakningar och explosioner. Det är folkets egen sak att genom sjelfständigt och af alla sidoinflytelser ostördt utväljande af sina ombud gifva regeringen en sådan styrka och trygghet. Den öppna frimodigheten, det manliga oberoendet hos folkets representanter bestämmer ovilkorligen i sista hand regeringens sammansättning, äfven om folkets parlamentariska rätt är i dess grundlagar aldrig få ofullständigt försäkrad. Denna parlamentariska rätt, som reaktionen så envist bemödar sig att förneka vår riksförsamling, är likväl i 107 paragrafen af den gällande regeringsformen så uttryckligen försäkrad, att det endast beror på riksdagen sjelf att tillämpa densamma. Men riksdagens sammansättning beror, i trots af våra föråldrade och otillfredsställande former, till en icke ringa del på folket sjelft, och ansvaret för dess utöfning faller derföre också på folket tillbaka. Ett dyrt ansvar ådrager sig hvarje valförsamling, hvarje enskild valman, som lättsinnigt bortkastar sin röst på den förstkommande lycksökaren. Måtte våra valkollegier i land och stad väl öfverväga detta ansvar, desto drygare ju allvarsammare de tidsomständigheter under hvilka de kunna komma ait utöfva sin befogenhet. Det är beklagligtvis icke ovanligt att våra komitenter, vid utväljande af sina riksdagsombud, endast se sig om efter någon person som är välbehaglig nog på högre ort, för att genom hans inflytande kunna åt sig genomdrifva lokala fördelar, såsom anslag till hamnbyggnader, sjöaftappningar, odlingslån o. s. v., eller också at de kasta sina röster på den som förklarar sig nöjd med det lägsta riksdagsmanna-arfvodet. Intetdera sättet är ädelt, fosterländskt eller ett fritt folk värdigt. Må de ej förgäta att de med sina röster i ingen ringa mån bestämma fosterlandets framtid, och att de endast genom utväljande afsjelfständiga, högsinnade och upplysta ombud gifva regerin gen dess rätta lifskraft: Hvad ar Brinck yt trade vid 1848 åre riksdag, att Europas ögon voro fästade på Sverges borgarstånd, har nu i ganska hög grad blifvit en sanning. Sverges vigtiga geografiska ställning i det pågående krigst mellan Östern och Vestern har riktat Europas ögon på vår yttre politik och derigenom äfven på vår inre. Verldeng största tidningar sysselsätta sig numera med våra inre angelägenheter, emedan dessa utöfva ett afgörande inflytande på vår yttre ställning. Opirioner utomlands börjar klarna till insigt i våra förhållanden, och man bedöramer dem nu på ett riktigare sätt än förut. Times har för ej längesedan förkunnat verlden att i Sverge frågar ingen efter hvad ministrarne tänka, utan endast hvad monarken vill;, och Revue des deux Mondes har vidlyftigt underbållit sins läsare med innehållet af det namnkunniga meddelandet till vice talmannen i borgarståndet under sistförflutne riksdag. De veta också hvad vigt de oprivilegierade stånden, trots vårt ofullkomliga representationsväsende, lägga i vågskålen, om de manligt och sjelfständigt vilja utöfva sina politiska rättigheter. Men dessa behöfva visserligen icke eggelsen af andra länders på dem hvilande. uppmärksamhet, då ifrämsta rummet fosterlandets intresse och omtanken om dess framtida välfärd och ära manar dem till ett samvetsgrannt utötvande af sina medborgerliga pligter. Vi hafva hittills talat uteslutande om borgaroch bondestånden, emedan de äro de mest sjelfbestämmande, och emedan de representera det egentliga folket. Blifva dessa stånd vid ett möjligen snart förestående riksmöte väl sammansatta, det vill säga sammansatta utan alla sidoafsigter, endast med afseende fästadt på fäderneslandets stora och heliga intressen, då skall äfven utan tvifvel deras anda utöfva en högst välgörande inflytelse på de båda privilegierade stånden och der framkalla ett gensvar af frisinnade tänkesätt, åtminstone l på riddarhuset, hvars flesta sjelfständiga ledamöter beklaglgtvis på sednare åren alltför mycket dragit sig tillbaka, emedan det servile disciplinsystemet ingifvit dem en oöfvervinnelig afsky för riksdagsväsendet. Men skulle en brytning i Sverges yttre politik inträda, och i följd deraf en urtima riksdag sammankallas, då blir det för dessa män en samvetspligt att öfvervinna sin vedervilja och förI saka sin makliga ro, för attisemverkan med de öfriga stånden föra nationens talan och på detta sätt arbeta på den innerliga öfverensstämmelse mellan regering och folk, den kraftgifvande saromangjutning af bådas intressen, hvilken är hvarje stats sanna lifskälla, som allena förmår att gifva eftertryck åt dess samfälda handling, och som här endast kan tillvägabringas der:genom att tronen omgifves af rådgifvare, bvilka äro i full och otvetydig besittning af folkets aktning och förtroende. — H. M. Konungen har låtit anbefalla Djurgårdsintendenten att, till befrämjande af