rade filosofi och var uppfylld af mysticism och Spinoza. Italieparen och genuesaren — gå kallades de alltid — flyttade in i huset tillsammans och voro mycket i hvarandras sällskap. De hade, förmodar jag, på något sätt ådragit sig hvar och en sin styrelses misshag och voro nu landsförvista. De båda engelsmännen voro hvarandra så olika som tvenne personer kunna vara. Den ene var egenkär och en sprätt; den andre var min intagande vän Clements. Vincent, Partridge och jag samt tre eller fyra andra voro de återstående i samlingen. Hvilka äro nyheterna för dagen ? sade Vincent. Har någon varit öfver på andra sidan? Är Ludvig Philip på bättringsvägen ? Ingen visste. Jag -var ute på landet i gårs, sade sprätten. Lord Roslin, svåger till vår ambassadörs kusin, bjöd mig. På min ära, vi hade förtjusande roligt. Jag skall följa med honom på jagt nästa månad; hvilken ypperlig bössa han köpt! Han är en förträfflig jägare också; han berättade mig att han i England en morgon sköt trettiotre harar före frukosten.n Han måste ha lagt an på en peruk, sade Partridge. Ett allmänt skratt följde på detta infall, hvilket den andre icke tycktes förstå, ty han fortfor i samma ton utan att bry sig om sfbrottet, Nå, Franz, när få vi se den nya taflan ? frågade jag. Aldrig, fruktar jags, svarade Franz; ,jag har försökt att måla mannen och — Du kan icke få det rätta uttrycket, förmodar jag, sade Daloney. Gå till. la Morgue, sade en. Eller till skarprättaren. (Forts.)