Aftonbladet – 31 maj 1855, sida 3

D n gamlas ögon fylldes med: tårar. Och hon dog? Hennes man dog först. Detta dödade henne nära 1.0g. Sedan insjuknade hon i feber. Jag jorde allt som stod i min förmåga — ingentivg bjelpte. Jag skötte henne — jag gaf henne allting med mina egna händer och hon brukade säga: sModer, gör icke detta; du uttröttar dig; jag känner mig bättre nu; gå — gå att hvila en stund. Men jag kunde icke lemna henne, Ibland: nödgade hon mig att lägga mig på hennes säng, och då såg hon mig i ansigtet och smålog. O, om ni kunde ha sett detta leende! . .. Ack! ingenting kunde rädda henne. Vi hade en skicklig läkare från Hötel Dieu; han kom två eller tre gånger om dagen; han brukade, taga Annies hand och säga: Mitt stackars barn, hvad är det som gör dig så sjuk? Sedan försökte han uppmuntra henne och talade så vänligt att jag kunde ha fallit på mina knän och välsignat honom. Han var hos oss då hon dog; han gret. zom ett barn och . .. Berättelsen öfverväldigade den stackars qvinnan. Hon satte båda händerna för ansigtet, förgäfves sökande att återhålla sina tårar, då lilla Annie, som fics se det, sprang till henne, midt ur sin glada lek, hoppade upp på sin favoritplats, lade armarne omkring mormodrens hals och försökte genom alla möjliga smeknamn, genom kyssar och smekningar, att stilla hennes sorg. Jag öfverväldigades af rörelse. Jag vände mig ifrån dem och gick hastigt derifrån; mina ögon voro äfven fuktiga, och då jag kom för mig sjelf drog j2g upp min näsduk och torkade dem. FEMTE KAPITLET. STUDENTPRAT. En liten grupp af hyggliga ynglingar hade samlat sig vid porten som förde in i träd