Aftonbladet – 31 maj 1855, sida 2

ingenting af detta uttryck af missbelåtenhet som man nästan alltid ser uti tillfyktsorter för krymplingar och ålderstigna. Den främling, som besöker invalidernas kapell, möter på vägen dit få af invånarne, så vida icke det är tiden för gudstjenst; men man ser der alltid ett litet antal, hvilka knäböja, läsa böner, eller gå igenom deras Ave, Credo, eller Confiteo. Det är rörande att se krigaren, efter en vexlande feber af marscher och anfall, belägringar och utfall, af häftiga förföljelser och dystra återtåg, af blodiga nederlag och ännu blodigare segrar, knäböja inför korset, anropande om förlåtelse och aflösning. Jag observerade en äldre officer, som syntes vara mycket öfver de flesta af hans confreres i rang, hvilken ganska regelmessigt kom till kapellet. Han var omkring femtio år, högvext och mager, med allvarligt utseende och ständigt sorgsen blick. Han knäböjde med så stor andakt, upprepade bönerna med så djupt allvar och aflägsnade sig med så sorgsen blick, att jag mäktigt rördes af åsynen deraf. Han hade icke någon blessyr, så vidt jag kunde se, han hade icke förlorat någon af sina lemmar, men hans ansigte var blekt och förtärdt, och tunna grå lockar lågo spridda kring hans panna. , Huru mycket lifligare blir icke den uppmärksamhet med hvilken vi betrakta olyckan och eländet, då vi taga ett visst föremål särskildt och fästa vår uppmärksamhet derpå! Jag tror man skulle snart blifva fullkomligt förtviflad genom att gå tillväga på detta sätt. Jag har sjelf härvid, och vid många tillfällen, känt mig högst olycklig och endast blifvit lugnare derigenom att jag vändt mig till lifvetå ljusare sidor. Så är det ständigt: ljus och skugga — och åter ljus och skugga. Men kan väl en tafla finnas utan ljus och