Aftonbladet – 31 maj 1855, sida 2

Han hade blifvit angripen af la grippe, den då rådande epidimien i Paris, och aflidit inom sex timmar. Rosalie var den första som såg brefvet. En hastig blick var nog; hon föll i mina armar under häftiga konvulsioner. Dagar, veckor, månader vakade jag vid hennes säng. Slutligen återvände hennes krafter; rosorna blomstrade ännu en gång på hennes kinder. Jag var uppfylld af hopp. En morgon då jag kom in, sprang hon upp från sin säng, kastade armarne omkring mig och utropade (som ni hörde henne nyss utropa): dyre, dyre Ernst, har du ändtligen återkommit! O! gå icke åter ifrån migix Men olyckang kalk var rågad. Min Rosalie, Ernsts Rosalie, var — imbecile!n Bernhardi tystnade; han talade icke ett ord under fem minuter; derefter sade han: Ni känner nu allt. Hon tror att jag är hennes Ernst och är lycklig i min närvaro. Hon njuter af den bästa helsa, hvad kroppen angär, meh i andligt afseende, ack, är hon icke mer! Jag kom med henne till Paris i hopp att förändringen skulle vara välgörande, ty Ernst hade bott här; men det tjenar till intet. Min bön är att jag må få öfverlefva henne, ty Hvad skall väl blifva af henne då jag är borta? Tadlar ni mig derför att jag uöfvade lagens. makt på denne usling? Ni kan icke klandra mig, Jag klandrar mig icke sjelf. Mitt lif är egnadt åt henne. Jag ärar min skapare, hvilken uti Jesus Christus gifvit oss det höga föredömet af en oegennyttig kärlek. Hvem är nog sjelfvisk att hviska till mig att kärlek måste vara ömsesidig? Jag erkänner qvinnans varma kärlek. Jag vet att hon ofta dör af brustet hjerta; men jäg I-fver med brustet hjerta ! Bernhardi hade slutat. Jag tog hans hand,