Aftonbladet – 30 maj 1855, sida 3

ingen menriska förutom de som varit närva rande, med undantag :f den unge fransmannen, hvilken arade sanningen, vieste eller misstänkte något derom. Den sednare bad mig nu stiga upp och se ut som om ingenting förefallit, samt yrkade at! jeg skulle dricka kaffe hos honom. Jag frågade. ef.er Bernbardi. Den unge fransmannen hade icke sett honom, men, besynnerligt nog, hans namn hade icke blifvit nämdt i sammanhang med den tragiska händelsen. Tvenne siarka koppar med det bästa kaffe, med sitt vanliga tillbehör af en semla, två ägg och en tallrik frukt, återställde i betydlig mån mina nerver, hvilka, jag erkänner det, varit ganska skakade. Jag ihågkom mitt löfte att besöka Bernbardi och gick till honom straxt efter frukosten. Han stod vid dörren till portvaktarens rum och väntade synbarligen på mig. Han tog min hand och frågade oroligt huru jag mådde. Hvad honom angick hade bans ansigte återtagit det matta, sorgsna uttrycket, och intet spår af de passioner, hvilka. varit på ett så förfärligt sätt upprörda, syntes deri. Han bad mig följa honom till hans;rum och jag samtyckte gerna. Vi stego tigande dit in. Bernbardi pekade på en stol; jag satte mig och han tog plats bredvid mig. Jag kastade en. blick kring rummet. Det bar öfverallt spår af att vara boning för — en qvinna. Det var möbleradt med utsökt smak och prydt med taflor, gravyrer och broderade arbeten. Flygeldörrar,. hvilka, likväl voro : tävgda, förde in till ett annat rum, som låg i rad med det uti hvilket vi voro. Jag hade kuappt slutat denna hastiga; öfversigt, då en af dessa dörrar öppnades och, jag öfverdrifver icke, en vatelxe, den älskligaste, den englslikaste jag någonsin sett, inträdde. Hennes ansigte var