Aftonbladet – 30 maj 1855, sida 3

like fullkomligt som Correggios Madonna hennes gestalt lika fulländad som Venus a Phidias, hennes . uttryck obesekrifligt. ljuf och mildt;. henzes öj on voro mörkbruna och hennes rika mörka hår var slärkammadt öfyei tinningarne och flätadt i tjocka flätor, hvilke voro .uppfästade.i nacken,,,Hon gick långsam: fram i -rummet, som om bon icke märkte min närvaro, närmade sig Bernhardi, lade sina armar kring, hans skuldror. och tryckte honom med ömbhet, utropånde: Dyre, dyre Ernst, är du ändtligen återkommen! Ack, gå icke mera bort. Bernhardi drog sig lös från omfamningen, som om. han plötsligt. erhållit ett slag, under det hans ansigte visade spår af fysisk smärta och lidande. Han steg sakta upp från stolen, lade sin arm omkring den förtjusande unga qvinnans lif och förde benne sakta tillbaka till hennes rum, utan att hon visade något motstånd. Då hon gick in i nästa rum riktade hon händelsevis sina ögon. på mig;: en. förfärlig aning uppgick för mig, mitt hjerta slog våldsamt, mina knän darrade, jag drog djupt efter andan. Bernhardi låste dörren och återtog. sin lats bredvid mig; han såg uppskakad ut; an betraktade mig med sorgsen uppsyn; om en liten stund sade han: Jag bad er: komma hit, emedan jag ville gifva er en förklaring, som ni har rättighet att begära. Ryktet och sqvallret ha utar tvifvel sysselsatt sig med mig. Jag bryr mig icke om någotdera, och eburu jag icke eftersträfvar att blifva omtalad är jag fullkomlig likgiltig derför. Jag står i en förbindelse hos er, hvilken jag aldrig kan afbörda mig, och hvilken oåterkalleligen fordrar att jag skall förklara allt för er. Jag skall vara kort, så så kort som möjligt. Vill ni lyssna till mir berättelse ? Jag jakade.