bloddroppar som blifvit stänkta på trappstegen. I detta ögonblick öppnade den unge fransmannen dörren till sitt rum och drog mig dit in. Kom in, kom inf utropade han; jag har väntat på dig. Balaiguer har fått sin lön; och han började skratta af all: krafter. För Guds skull skratta icke, innan jag får veta hur det är! Den unge fransmannen berättade mig nu med få ord, att straxt efter sedan jag gått, gick Balaiguer öfver gatan till Bernhardis boning; att han ställde sig sjelf vid ett öppet fönster för att gifva akt på den andres rörelser; att efter få minuters förlopp hördes ett häftigt skrik, och att han just ämnade springa dit öfver för att hjelpa den angripna, då Bernhardi kom rusande utför gatan som en ursinnig, störtade in i huset och uppför trappan, och inomsen minut tumlade marseillesaren hufvudstupa från öfversta trappsteget ända ned; han reste sig och smög sig flat tillbaka till sitt rum, blödande, men som min kamrat fruktade, icke mycket skadad. Sedan vi uttryckt vår ömsesidiga glädje öfver händelsens utgång, gick jag till mitt rum. Jag tog för afgjort att affären var slutad, ty jag visste att Balaiguer icke hade mod att drifva den längre, och jag förmodade att Bernhardi skulle åtnöja sig med den tillrättavisning han redan gifvit honom. Jag misstog mig; ty om några minuter hördes en knackning på min dörr och Bernhardi inträdde. Han var dödsblek; hans ögon blixtrade af hat och ursinnighet; hans själ tycktes sönderslitas af de våldsammaste sinnesrörelser; men han talade långsamt och med naturlig röst. Jag står i förbindelse hos er; derför har jag kommit hit. Jag skulle önska att få ännu mer att tacka er för. Vill ni gå å mina