RNA ——— tal Jag återvände till mitt rum, något öfverraskad af Balaiguers oförfärade hållning, ty jag var öfvertygad om att han var feg, men jag-erinråde mig att han var skicklig i fäktning, och att Bernhardi en gång yttrat att han sjelf var föga öfvad deri. Om ungefär en qvart kom en bekant till mig å Balaiguers vägnar. Som jagjanat, valdes värja. . Angående tid och ställe var marseillesaren fullkomligt likgiltig. Det fanns en stor sal ofvarpå ett biljard. rum vid en närgränsande gata, der många studenter brukade fäkta, men der denna tid på dagen troligen ingen var. Vi öfverens kommo att genast begifva oss till deana sal. Jag tillsade Bernhardi; och vi gingo, enligt öfverenskommelse åtföljda af ännu en vän, till det utsatta stället. Tysken blef allt mer och mer--ursinnig. Aldrig hade jag sett menskliga passioner uppenbara sig på ett så förfärande sätt. Är ni öfvad att fäkta med värja ? sade jag då vi gingo framåt. DJet gör dettammshur öfvad jag är; mitt vapen skall träffa hans hjerta ! Dessa ord utsades långsamt och med öfverlöggning, ehuru den talande kokade af raseri. i kommo in i: salen. Balaiguer och-hans vän voro redan der. -Bernbardi gaf icke akt: på något. Hans ögon glöddehemskare än någonsin; hans läppar omgåfvos af hvit fragga. Balaiguer ! syntes vara vid godt räod: Han var synbarligen förtjust öfver sin motståndares uppretade tillsiånd och säker på sin skick. lighet. De inledande anordningarne vorosnart gjorda (ty en duell emellan studenter var icke nägonting så särdeles vigtigt och slutade vanligtvis med en skråma eller på sin höjd ett föga djupt-sår), och de båda parterna ställde sig midtemot hvarandra.