Aftonbladet – 26 maj 1855, sida 3

.) skri, som fallandesot kastar ur sängarne i vilda kon vulsioner, och de svaga äfventyra attsmittas deraf ) Kommer nu härtill det förfärligt enahanda af ett li under sådana förhållanden af dagar, veckor, månade och år tillbringade utan förströelser, utan lifvand umgänge, i en anstalt hvars afskilda läge gör di stränga reglorna af klosterlik inskränkning dubbel tunga — och man kan då icke undra på om flera a dem som stanna der, snart synas sjunka i lifskrafte och lynne, ehuru den yttre vården är oklanderlig ocl ehuru direktionen genom de planteringar af blommo ch buskvexter, som nu utföras kring planerna, tyd ligen äfven synes välvilligt betänkt på att dermec förskaffa anstaltens invånare en god och uppfriskande njutning. Den Saluta som vi sökte funno vi icke här! Det finnes dessutom fattiga, som heldre än at lemna sina obotligt sjuka till hospitalets Saluta, be hälla dem hemma om de än måste derföre sälja all hvad de kunna, pantsätta sina kläder, möbler, um bära, svälta, låna, tigga, väga allt utom brottet, fö: att kunna till det yttersta skänska sina älskade der värd och hugsvale se som endast kärleken ger, elle: emedan dessa föreväl för deras omsorg känna — isynnerhet då deras lefnadsvanor äro den bildade klas: sens -— en naturlig fasa för ett rum der de måste vara tillsammans med många olyckliga, ofia af myc ket olika seder och vanor. Det finnes ock sjuka som förblifva obotliga, eme. dan de äro för fattiga att förskaffa sig den bot som kunde återställa dem. Derföre gifves för de obotliga, medellösa af en mera bildad klass i Sverge intet hopp om räddning eller ro, ingen Saluta, utom i kristliga medmenniskors bjerta. Vi våga klappa på dess dörr i dag för tvenne olyckliga, i allt afseende väl förtjenta fruntimmer, som i deras djupa fattigdom behöfva hjelp — den ena för att kanna dö i lugn, den andra för att möjligtvis ännu kunna ätervinna helsan. Den förra lLgger i öppen kräfta, och vårdas derunder med största ömhet af sin syster, som i mänga är troget med henne delat lifvets lust och nöd (dock mest dess nöd), och som nu, åldrig och sjuklig sjelf, ej längre kan utan hjelp rädda henne och sig ifrån att svälta. Den andra är ensam i verlden, har genom hårda och ovanliga öden blifvit beröfvad allt, utom förtröstan till Gad och hoppet att ännu kunna befrias från svåra nervlidanden genom den vattenkur som redan verkat välgörande för henne, men som hon saknar medel att fortsätta. Kunde hon återvinna helsan, så kan hon genom undervisning såsom hittills förtjena sin bergning. Du, som har helsa och krafter eller är rik nog att aldrig behöfva för dig eller de dina söka hospitalets saluta — tänk dig, om du eger eller om du egde en kär moder eller syster och måste till denna öfverlemna henne eller ock se henne lida brist på allt, tänk — och förbarma dig öfver de tvenne djupt beklagansvärda, som vi här bedja för! I Guds stora saluta i fadershuset, de obotligas slutliga frälsningsoch salighetsrum, dit de församlas som komma utur stor bedröfvelse ), skola de som du räddat tacka sina jordiska frälsare för lindrade plågor eller för en fridfoll död. i Doktor Herman Sätherberg (boende vid Lilla Nygatan n:o 6) har godhetsfullt åtagit sig lemna närmare upplysning om de tvenne olyckliga fruntimren, samt för dem emottaga och till dem öfversända hvad kristlig kärlek vill gifva, under adress: Till den obotliga, samt Till den ännu botliga. F. B. ) Dessa förhållanden äro icke direktionens utan anstaltens eget fel; Utan flera mindre rum med tillfålle till afskiljande och särskild vård för olika slags personer och sjukdomar, är näppeligen möjligt att tillvägabringa en anstaltens syfte motsvarande sjukvård. ) Se Joh. upp., kap. 7, v. 9 o. f. SE ———