Aftonbladet – 26 maj 1855, sida 3

Dot kom en stund dä några personer i Stockholm måste se sig om efter hjelp och tillflykt för obotligt sjuka personer. Ovilkorligt rann oss dä i hågen namnet Salutan, ty vi hade hört sägas att ett rum med detta namn fanns för obotligt sjuka på serafimerlasarettet och att de fattiga som på lasarettet befunnits obotliga, fördes dit. Vi hade äfven hört att detta ram var det sämsta På hospitalet, och dess namn af saluta (som de fattiga uttala saluttan eller schaluttan) härflytande från ett ord som betyder helsa eller frälsning, syntes dä på allt vis föga förtjent. Vi förklarade det för oss så att någon fattig man eller qvinna, som pä hospitalet en dag fått veta sin sjukdoms obotlighet, hade sagt: det är väl; men för mig blott icke tillbaka till mitt fattiga hem, der jag skulle bli för de mina en odräglig börda. Låt mig få dö här. Gif mig en vrå, om läfven den mörkaste, den sämsta, den skall för mig blifva ett frälsningens rum! Mängen fattig lärling, mången fattig tjenstflicka torde äfven ha bedit sä, emedan de intet hem egde och måste, om de förskötos ifrån hospitalet, ligga och dö på — gatan. Vi trodde så, emedan vi veta att så ofta kan vara, och att, under sådana förhållanden, hvarje rum, äfven det sämsta, kan med den sjukvård som egnas åt alla sjuka på serafimerlasarettet betraktas som ett Åfrälsningens rum, en saluta. Vi ha sedermera blifvit upplysta om ätt åsigten af salutan på serafimerlasarettet, som ett rum för de obotliga, var ett misstag, attsalutans bestämmelse frän begynnelsen varit att emottaga patienter med svära och stinkande sår, hvilka behandlades med rökningar och bad, hvarföre sädana sjuka försattes i de rum, som voro närmast badrummet och som voro och äro sämre än de öfriga, men hvarifrån de sjuka likväl numera utgå friska till samma antal (om icke större) som ifrån de öfriga sjukrummen. Salutan är då icke oförtjent att kallas en helsooch frälsningsort. För obotligt sjuka finnes på serafimerlasarettet ingen saluta i den bemärkelse vi ursprungligen fattat ordet; ty ehuru väl obotliga finnas der lika väl som i lasarettets öfriga salar, är deras qvarblifvande emot anstaltens stadgar, som bjuda att inga obotliga få der emottagas, och att de som der befinnas vara obotliga skola genast derifrån utskrifvas, för att äterföras till sina hem eller församlingar. Men läkarnes hiertan äro mildare än regeln; de höra de döendes, de obotligas böner och följa menniskokärlekens röst dä nemligen det är dem möjligt att, med afseende på anstaltens tillstånd, göra så. Men finnes då i Sverge ingen tillflyktsort, ingen saluta för obotliga, medellösa sjuka? Jo, svarades det, den finnes på — Danviks hospital. De gamla sjukstugorna (med hvilka den ordnade helsovärden i Sverge begynte, och som voro förnämligast för obotliga), almosehusen, som klostren underhöllo, och de hospital, som under katolska tiden voro inom Stockholm inrättade för sådana sjuka: Helgeandshuset, S:t Görans hospital och Själagården förenades under Gustaf den förstes regering i en anstalt, som år 1551 förflyttades till Danviken och erhöll för sitt underhäll betydliga förläningar af kronan. Således till Danviks hospital, de obotligas saluta! Väl ser man af doktor Wistrands berättelse om stats-medicinens uppkomst och utveekling inom Sverge att Stockholms presterskap år 1595 klagade öfver att monge af de fattige i Danviken af wanryckt och oskötsla förrottna och omkomma, hvarföre kapitlet sampt med Guds församling begärer hjelp af regeringen; men att denna begäran synes icke ha föranledt till nägon åtgärd under: de påföljande tjugu ören. Och ännu i slutet af förra århundradet beskrifva särskilda komiterade tillståndet på hospitalerna vintill sednare tid sälunda: att de ingalunda vore att hänföra under kategorien af sjukvård och knappast välgöreahetsanstalter,. . Men vårt århundrade, som med alla dess fel dock har ett utmärkande drag af himmelsk skönhet och godhet, som skall en dag låta finna nåd inför den evige domarens öga, (ty salige äro de barmhertige, ty dem skall ske barmhertighet,), värt århundrade, som värdar sig om de olycklige och vanlettade, säsom intet föregående, och hvars anda mäktigt verkat äfven i Sverge till sjukvärdens förbättring, det har nog icke lemnat de obotligas saluta i sitt förra usla tillstånd; det måste äfven der ha uppfyllt sitt upprättande värf. Med denna förhoppning förfogade vi oss till Danviken. Ej heller blefvo vi häruti bedragna i vär väntan. Redan den första anblicken af anstalten gör ett välgörande intryck. Kring den klosterlikt stilla, med gröna planer prydda gården ligga hospitalsbyggningarne och enkhuset, till det yttre välvårdade och äfven smakfulla. Läget vid Saltsjön är förträffligt, utsigten ditåt skön, luften ren och förfriskande. Inom sjuksalarne är allt snyggt och städadt, luften god, allt vittnande om ordning och noggrann vård, ehuru nägra af salarne syntes väl behöfva reparation. De blinda, lytta och lama eller sjuka lågo på sina sängar eller sutto vid dem, de flesta (och nästan alla de blinda, hvaraf mänga finnas här) sysselsatta med ar bete af flera slag. Qvinnornas åtta salar utmärkte sig genom den prydlighet med hvilken hvar och en der inom utstyrt sin egna lilla verld, — sängen och nägra tums plats framför denna. Taflor voro upphängda i sängnischen och på sängtaket stodo några blomkrukor. Dessa salar med 20 å 22 sängar äro, de flesta af dem Jjusa, lagom höga, och ha framför männernas den fördel att de på båda sidor sluta sig till kyrkan, inbyggd emellan bäda afdelningarne, och att de sjuka genom öppnade fönster til kyrkan — som är utmärkt vacker och prydd med orgverk — kunna i salarne höra Gudstjensten och följa med sängen. De som förmä betala för sina platser i anstalten erlägga årligen omkr. 80 rdr bko, de som äro alldeJes medellösa njuta, utan all afgift; samma vård och nästan samma förmåner som de förra ). Vi mäste erkänna det med glädje; denna anstalt är god och välsignad i dess syftemål och uppfyller i mänga afseenden detta säsom ett -råddningshem för obotligt sjuka eller lytta. Men den har, äfven i dess härvarande förbättrade skick, brister, som för många sjuka mäste beröfva den egenskapen af en sannskyldig saluta. För det första kan den stränga regel, som hvarje liknande anstalt måste till en viss grad vara underkastad, lätt blifva en tryckande makt, om ej ett stort förstånd och ett ovanligt kärleksrikt hjerta på stället vakar öfver dess utförande och förstår vid dess tillämpning, att skilja fåren ifrån getterna. Och huru sällan bland menniskor finner: man detta mer än vanliga ! För det andra måste den dagliga sammanlefnaden på samma sal af nägra och tjugo personer af rycket olika hyfsningsgrader, och behäftade med hvarjöhanda sjukdomar, för mänga blifva mycket tryckande om : icke rent af odräglig. Qvinnan med de djupaste instinkter för renhet, ljus och ädlare bildning måste dag och natt lefva gentl emot och i nära sällskap med qvinnan af råaste bildning och lefmadsvanor. Den af nervsvaghet darrande . sjuka störes ej sällan i sin nattro af de olyckligas ) Enkhuset är en anstalt för sig. Bättre fruntimmer fä här, emot afgift af 120 å 150 rdr årligen, allt fritt. och de högst betalanda äfven ensamtl: Vv