Aftonbladet – 26 maj 1855, sida 3

seille; en lång, mörk, svartmuskig person, grof och muskulös, rå i sitt yttre, med vårdslös gång, hbånfull, högdragen och fräck uppsyn. Han var just en karl af den sorten som tyrannisera öfver den svage och eftergifvande och dölja sin stolthet inför verkligt mod och beslutsamhet. Personer af detta slag lemnar jag vanligtvis stort svängrump; jag undviker helst att komma i gräl med dem. Man vinner inga lagrar på att tysta en skällande hund; och det är något något förödmjukande i segern öfver en poltron. Af detta skäl föresatte jag mig att hafva så litet som möjligt att göra med Balaiguer (detta var marseillesarens namn). Några af mina kamrater blefvo särdeles intagna af hans oförskräckta yttre och utomordentliga anspråk, och inom en viss klass blef han både ledare och orakel. Jag upptäckte snart att han var en gemen varelse. Han var dessutom en föraktlig frossare och utöfvade verkligen ett högst menligt inflytande bland ett kotteri, hvars seder redan förut i alla afseenden voro ganska lösliga. Det dröjde icke länge innan Balaiguer fick reda på Bernhardis historia. Han gjorde då en gemen .ed derpå att han skulle drifva denne illistige yngling ur sin kula; han ville väl se om; en man: hade rättighet att instänga sin vackra älskarinna som en fogel i en bur. Han ville göra henne ett besök, och hvad mera var, vid —L! han ville föra bort henne, nolens volens, midt för ögonen på den lille holländaren. Jag var händelsevis närvarande vid denna harang, hvilken gjordes en dag inför en samling studenter uti matsalen,. Balaiguers förklaring kom mig att rysa; icke att jag fruktade för de hotade personernas säkerhet; men en aning kom hastigt öfver mig att döden skulle komma med uti den anrättning som marseillesaren tillagade. (Forts.)