Aftonbladet – 26 maj 1855, sida 3

min del trodde icke så alldeles dessa allmänt antagna förklaringar. Det var något uti detta bleka, sorgsna ansigte, denna lidande, matta blick som icke öfvercnsstämde med någon af dem; åtminstone tillfredsställde de icke mig. Ingen: hade ännu, sett en skymt af den vackra. flickan, utom ideh. unge: fransmannen, och han gjorde sina kamrater half förvridna med sina beskrifningar öfver hennes skönhet. Om en liten tid började nyfikenheten åter få inflytande. Besynnerligt nog visade sig flickan aldrig på gatan, hvarkern ensam eller i sällskap med sin älskare. Bernhardi kunde hafva haft ett dussin nymfer hos sig i det .gamla stenhuset, utan att en enda själ frågat derefter, om endast allt tillgått på vanligt sätt; men då studenten aldrig gick ut med sin älskarinna, aldrig förde henne till teatern eller trädgårdarne,; då flickan aldrig visade sig hvarken i fönstret, i förstuganeller vid det lilla frukttorget, der mogna körsbär och smultron, den vanliga deserfen vid studentfrukosten, hemtades af den tillgifna vänninnan,; då slutligen, för att sätta kronan på hemligheten, man en dag såg den unga flickan komma till porten för att gå ut på gatan, men Bernhardi rusa efter henne och dels med våld dels med böner förmå henne att återvända, vaknade nyfikenheten hos hvar och en, och saken blef ämne för allmänt samtal och anmärkningar. Oaktadt allt detta, sade ingen, så vidt jag vet, ett ord till studenten härom. Han var en person med hvilken ingen gerna tog sig en sådan frihet. Man kunde icke undertrycka en obestämd farhåga att man derigenom kunde uppväcka en slumrande demon, hvilken icke så lätt skulle åter bringas till ro. Ungefär vid denna tid tog en nykommande besittning af ett rum uti vårt hus som blifvit ledigt några dagar förut. Han var från Mar