Aftonbladet – 26 maj 1855, sida 3

Jag bodde här vid rue denfer, idet hus jag visade dig; flere bekanta hade rum på samma ställe. De fleste af oss gingo på samma föreläsningar och besökte samma hospitaler. Midt öfver gatan stod ett gammalt stenhus — gammalt till och med för att vara vid rue denfer — på hvilket jag aldrig sett någon lapp med påskrift opartemens ä louern, der en ung, blek, spenslig man, med ljust hå. och melankoliskt utseende bodde, hvilken hvarje dag gick till föreläsningsrummet eller hospitalet. om han händelsevis gjorde samma :ur som jag, blef jag enart bekant med honom; det vill säga vi talades vid då vi möttes, gingo tillsammans, om vi hade samma väg, och samtalade någon gång öfver vanliga ämnen; längre än till denna punkt fann jag det likväl svårt att komma med min nya bekantskap. Han var född i Wirtemberg, och hans namn var Ludvig Bernhardi. Det låg en hemlighetsfullhet öfver honom hvilken jag icke kunde genomtränga. Hans sätt att vara var hvarken kallt eller frånstötande, men utöfver en viss puskt kunde ingen komma med honom. Han afböjde hvarje inbjudning till besök och inbjöd ingen att besöka sc. Han lefde mycket stilla, bevistade icke :ägra nöjen och blandade sig aldrig iblanc. studenterna. En stor trädgård hörde till det gamla stenhus der Bernbardi bodde, och en ung, liflig fransman, som hörde till vårt sällskap, sprang en dag genom förstugan och tittade in i denna trädgärd, der han såg, som han förklarade, den bleke studenten promenerande med en ung, vacker flicka. Härigenom hade man för en tid erhållit förklaring öfver hemligheten: Bernhardi var för närvarande så upptagen af sin chere amie att han icke brydde sig om något annat; wurtembergaren var icke så dum ändå; tysken var tystlåten och slug; och så vidare. Jag för